Hur jag blev MFF-are.
“Mitt” lag, MFF, tog guld igen. Det tjugofjärde guldet av hundra möjliga. Ganska bra jobbat alltså.
Trots att man inte själv varit med och spelat mår man bra när ens lag vinner och spelar bra. Som MFF-supporter får man således ganska mycket välmående. Visst, ibland förlorar de och då är det lite som skrubbsår, det svider och irriterar men är övergående eftersom de vinner nästa match. Det är inte bara mästarna på herrsidan som får en MFF-supporter att må bra. Det känns väldigt bra även när tjejerna i damlaget vinner, vilket de gjort i fyra säsonger nu och har tagit sig ända upp till damallsvenskan.
Jag har inte alltid varit hårdnackad MFF-supporter, verkligen inte. Eftersom jag inte är född och uppvuxen i stan har inte känslan för klubben kommit förrän på senare år. Fotbollsintresset har alltid varit där, ända sedan man som liten grabb spelade kvartersfotoll i Perstorp. Som förälder och ungdomstränare i IFK Hässleholm blev sedan det laget som man höll på. Det gick ju ganska hyfsat för dem på den tiden - inte för att det var min förtjänst, men det gjorde det ju enklare att vara supporter. Framgångar har den egenheten. Med Anders Linderoth som tränare nådde man allsvenskt kval mot Degerfors och hade det inte varit för…ja, det kanske vi inte ska gå in på här…
Vi hade ett mycket bra pojklag i P84 IFK Hässleholm på den tiden och spelade därför alltid i en serie för ett år äldre spelare. Vid ett tillfälle mötte vi MFF borta och mitt minne från den matchen gjorde att jag starkt ogillade MFF. De var uppenbart drillade i att utföra rena ojustheter i smyg när domaren hade uppmärksamheten åt andra hållet, där bollen var. Även ledarna var jävligt osympatiska. Jävla MFF’are tyckte jag. Då.
På den tiden låg Helsingborgs IF närmare hjärtat, definitivt. Via en kollega som jobbade med säkerheten på Olympia fick jag nöjet att hjälpa till med TV-sändningarna från matcherna. Min uppgift var att med hjälp av en liten parabolliknande grej på magen följa bollen och fånga upp ljudet när de sparkade till den - för att få mer live-känsla. Så där stod jag, en halvmeter från linjen på långsidan och tittade på allsvensk fotboll. Den där apparaten var rätt cool. Jag hade sett en liknande i en gammal Travolta-film som hette Blow up, där han råkade smyglyssna på fel snubbe och hamnade i problem. Därför kunde jag ju inte låta bli att rikta den mot motsatta läktarsidan och, jodå, nog kunde man avlyssna samtal alltid. Men de som satt ute i TV-trailern och ansvarade för TV-sändningarna tyckte inte det var lika kul som jag tyckte. Däremot uppskattade de en gång då det blev lite tjafs på HIFs bänk och allt snack kom med i sändningen. Jag fick gärna fortsätta med den typen av avlyssning när det var läge för det. När sedan HIF ordnade med studiebesök i samband med matcher både på Arsenals hemma-arena Highbury och Crystal Palace’s Selhurst Park så låg ju Helsingborgs IF ljusår högre upp på min topplista jämfört med de arroganta slynglarnas Malmö FF. Studiebesöken var väldigt intressanta. Besöket på Highbury råkade sammanfalla med Fredrik Ljungbergs hemmadebut i klubben. Han hade redan spelat en match och gjort ett fantastiskt lobbmål på Peter Schmeichel i Manchester United veckan innan. I hemmadebuten blev han utbytt i typ 70:e minuten och fick stående ovationer. Resten är historia. När vi vandrade runt inne i Highburys katakomber, guidade av deras säkerhetschef, hamnade vi vid spelaringången precis när alla hemmaspelarna kom in. Där stod vi medan de stora stjärnorna passerade på armlängds avstånd; Thierry Henri, Dennis Bergkamp, Fredrik Ljungberg med flera. Starstruck igen.
2007 flyttade vi till Malmö och jag började så smått följa MFF men fortfarande bara som allmänt fotbollsintresserad. När jag började jobba i Stockholm några år senare var jag fortfarande bara allmänt intresserad av fotboll och Allsvenskan - till skillnad från några av mina nya kollegor. Bland annat fanns det en lite lättstressad kollega som var riktigt inbiten AIK’are. Jag brukade reta honom och framhålla mig som en riktig medgångssupporter. “Vilket lag leder serien?” frågade jag. “Det laget som leder är laget i mitt hjärta!” sa jag sedan. Han gick i taket fullständigt. Att vara den typen medgångssupporter som jag var, var så mycket värre än att vara djurgårdare eller t o m MFF’are!
Men jag var inte medgångssupporter så länge. När jag åkte med familjen på roadtrip i Skottland sommaren 2011 hamnade vi i Glasgow. Då drog jag mig till minnes att MFF skulle möta Rangers i CL-kval. Det visade sig vara match nästa dag så vi tog oss till Ibrox Stadium där vi köpte biljetter. Först när vi fått biljetterna insåg damen i luckan att vi var från Malmö och fick oss att lova att inte ha några klubbfärger på oss eftersom vi skulle sitta med en massa Rangers-fans. I halvtid var vi avslöjade som tillhörande fienden men de var schyssta och förstod att vi inte var hard core supporters. Så det var lugnt. MFF vann med 1-0 och fick mig och sonen att bestämma oss för att se returen.
Det var då det hände. Det var då jag blev frälst. Jag blev MFF-supporter under returmatchen mot Ranger hemma på Swedbank Arena, eller Eleda Stadion som den heter idag.
Frälsningen satte igång precis när vi kom in på läktaren. Då ställde sig all publik upp och MFF-hymnen började spelas. Det var så jävla mäktigt. Från den stunden var det bara MFF som gällde för min del. Malmö klarade 1-1 och slog därmed ut Rangers. Men det var först och främst den där hymnen och sedan insikten om det som man inte kan ta på, men som finns där - MFF-själen - och som alla MFF-supporters har gemensamt, oavsett hur olika man i övrigt må vara, som fick mig att vilja vara en del av MFF. Att laget sedan har stora framgångar underlättar ju.
Den absolut största idrottsupplevelsen någonsin kom några år senare i den stora stjärnan och MFF-symbolen Markus Rosenbergs sista hemmamatch i karriären. Det var den 28 november 2019 i Europa Leagues gruppspelsmatch mot ukrainska Dynamo Kiev. Matchen slutade med en 4–3-vinst för Malmö FF, där Rosenberg gjorde två mål varav ett var det avgörande 4–3-målet i den 96:e minuten. Just det avgörande målet i matchens sista spark och i Rosenbergs sista hemmamatch…hela stadion bara lyfte, det var en oerhörd gemensam spirituell upplevelse som alla därinne delade. Eufori.
Med Dynamo Kiev (Ukraina), FC Köpenhamn (Danmark) och Lugano (Schweiz) som konkurrenter vann Malmö slutligen gruppen, men den stora upplevelsen var just det där målet i Rosenbergs sista match hemma.