Favör Ljungdala Hässleholm

1973

Första jobbet. Morsan tyckte jag skulle jobba ihop mina egna fickpengar när jag börjat gymnasiet. Klokt tänkt. En dag kom hon hem och berättade att hon pratat med ägaren till livsmedelsaffären i området där vi bodde och fixat jobb till mig. Började med att plocka upp varor när veckoleveransen från Bergendahl & Son kom på tisdagar. Butiken ägdes av Leif Ström och Ove Jeppsson. Leif drev butiken medan Ove drev sin egen Tyrehallen i Tyringe. Leif var för mig en fantastisk chef. I slutet av min gymnasietid skickade han mig på Favörs butiksledarutbildning där jag fick en första inblick i hur det gick till på företagskurser och -konferenser. Dessutom lärde jag mig en del om butiksledning. Efter gymnasiet blev jag butikschef - eller blev jag aldrig det? Det fanns redan sedan tidigare en duktig butikschef och hon såg nog ingen anledning till att lämna över till den unge spolingen. Hursomhelst, i mars 1980, efter nästan sex år som heltidsanställd, informerade Leif mig om att han och Ove bestämt att jag skulle få en egen butik inom 1 år. Vem som helst hade jublat över ett sådant besked, vem som helst i branschen hade sett det som högsta vinsten, men… Jag var då 25 år och kunde plötsligt se de närmaste dryga 40 åren framför mig - som livsmedelshandlare. En bild dök upp för mitt inre, där jag sitter på en farstukvist med ett barnbarn i knät och detta barnbarn frågar morfar/farfar: “Vad har du gjort hela ditt liv?” - då bestämde jag mig. Dagen efter sa jag upp mig. Inget som helst fel med branschen. Att träffa kunder och umgås med kollegor var fantastiskt givande. Men jag stod inte ut med tanken att hålla på med samma sak livet ut. Jag ville ha variation och inte livet utstakat så här. Leif blev högröd i ansiktet och vit om läpparna när jag meddelade honom uppsägningen. Förbannad och besviken, såklart. Ove tilltalade mig aldrig igen. Inte ens när jag några år senare kom som representant för Mölnlycke/Grumme AB till hans Tyrehallen. Jag var luft.

Om jag ångrat det beslutet? Ja, under de följande åren efter uppsägningen fanns det ögonblick och stunder då jag tänkte att det var ett jävla dumt beslut. Men så småningom fick jag styr på arbetslivet igen. Och hade jag aldrig tagit det där beslutet hade jag ju bland annat inte hamnat högt upp i The General Electric Building några år senare. Det och mycket annat hade jag i så fall missat.