Beröm och sågningar.
Att skriva historier är det absolut roligaste jag ägnat mig åt som aktivitet i livet - alla arbeten och alla hobbies inräknade. Jag borde ha börjat tidigare i livet bara, men ibland tar det tid för poletten att trilla ner, för hissen att gå hela vägen upp - ja, du fattar. Men det är inte lönt att ångra gårdagen, du kan inte göra mycket åt den - annat än lära dig av den.
När man säljer pappersversioner av böcker får man väldigt sällan veta hur ens skrivna historia landar hos läsaren, om du inte blir recenserad i någon tidning eller i en blogg någonstans på nätet. För en wannabe är det därför ganska riskfritt. Sannolikheten för att du ska råka ut för en recension är försvinnande liten, om du inte jagar, tjatar och snackar in dig hos någon.
Ljudböcker är annorlunda än pappersböcker på många sätt. Ett av dessa är att du får lyssnarnas omdömen ganska omgående efter avslutad lyssning och det får du av människor som du inte känner och därmed kan du utgå ifrån att det är ett ärligt betyg på din skapelse. Men det finns troll därute och, naturligtvis, är det så att alla inte gillar samma, tack och lov! Jag gillar inte heller allt jag läser eller ser på film, men jag känner inte att jag måste vädra mitt missnöje för hela världen genom att skriva en sur kommentar.
Så har vi då trollen, de som mer än gärna sågar, som ser det som en mänsklig rättighet. Jag fick en sådan för något år sedan, av en kvinna som gav upp lyssningen en tredjedel in i berättelsen. Hon är berättigad att tycka vad hon vill, naturligtvis är hon det, men när jag kollade närmare tror jag hon hade cirka 400 totalsågningar. Hon delade ut bra betyg och omdömen också, men de var avsevärt färre till antalet. Det sa åtminstone mig någonting och jag kände att jag var i gott sällskap. Men jag lärde mig faktiskt också någonting av det. Varför ska jag ta illa vid mig av en sågning? Om alla hade sågat mig hade jag lagt ner skrivandet, men nu var det en enstaka lyssnare - jag får lyckligtvis väldigt många bra betyg och omdömen på de olika ljudboksplattformarna. Istället insåg jag någonting: Vem är det jag skriver för? Jo, jag skriver ju naturligtvis för de som gillar det jag skriver, och inte för de som ogillar det. Kvinnan som sågade min första bok kommer sannolikt aldrig att ge sig på att lyssna på någon annan bok jag skrivit. Det kommer däremot förmodligen de som gillar det jag skriver att göra. Och det är för dem jag skriver. Till de som inte gillar det kan jag bara säga - bad luck, hoppas du hittar något annat som du gillar!