Bilkrascher och polisingripanden man minns, del 3

Det här var på den tiden då jag arbetade i livsmedelsaffären Favör Ljungdala i Hässleholm, vintern 1978-79. Vi hade precis bytt vår gamla firmabil Volvo P210 Duett till en sprillans ny Volvo 145, båda två var så kallade herrgårdsvagnar* - eller kombi som de också kan kallas.

Chefen och jag hade en väldigt bra relation, och rent humörmässigt matchade vi varandra ganska bra. Han hade väldigt kort stubin och så även jag. En gång resulterade det i att vi kastade grejer - mjölpaket, ägg eller vad som fanns till hands just där och då - på varandra. Inte för att det var kul utan för att chefen fått ett utbrott och kastade första paketet, som jag då omgående besvarade på ett motsvarande sätt. Alla andra som befann sig på lagret just där och då försvann ut genom dörrarna åt alla håll. Eldstriden var över lika snabbt som den började och sen var allt som vanligt igen.

Han stöttade mig annars på alla sätt och vis, mycket mer än man kunde begära av en chef. Därför var det inte konstigt om jag frågade om jag kunde få låna den nya firmabilen över helgen, jag skulle köra till Malmö. Schysst som han var sa han ja.

Bilen hade rullat cirka 1500 kilometer de fyra veckorna som vi haft den när jag hoppade in i den för att åka de 85 kilometerna till Malmö.

Det var vinter men mestadels torra och fina vägar även om det kommit en hel del snö. För de av er som är klimatintresserade så skriver SMHI, Sveriges Meterologiska och Hydrologiska Institut, så här om vintern 1978-79 på sin hemsida:

“Vi hade en på många håll rekordkall nyårsnatt i framför allt den mellersta delen av Sverige. Samtidigt rådde en mycket svår snöstorm i Sydsverige.

December 1978 var som helhet en högtrycksbetonad och mycket kall månad. Den allra kallaste perioden inleddes den 21-22 december med ett lågtryck som drog ner åt sydost över norra Skandinavien.

I Lappland kulminerade kylan i slutet av mellandagarna med en notering på -48,9° i Hemavan den 30 december. Det är svenskt köldrekord för december, åtminstone om vi inskränker oss till officiella väderstationer. Grundforsen i västra Dalarna hade under nyårsnatten -46,0°, vilket tangerade köldrekordet för Svealand som hade satts i Särna den 3 januari 1941.

Samtidigt fanns ett intensivt lågtryck nere på kontinenten med kraftiga ostliga till nordostliga vindar över sydkusten. Hanö i Blekinge noterade ostnordostlig orkan 35 m/s på nyårsafton, vilket tillika är svenskt decemberrekord.

Den kraftiga vinden kombinerades med tätt snöfall eller snödrev och det fanns knappast några farbara vägar i Skåne det nyåret.

Där var man dock lyckligt omedveten om att Skåne skulle drabbas av ett ännu värre snökaos den vintern, nämligen i mitten av februari 1979. Skåne 13-18 februari 1979”

Dessa stormar, snökaos och köldrekord hade ännu inte inträffat när jag veckorna före jul begav mig ner mot Malmö, men det var definitivt vinter, kallt och snöigt - om än av normalgraden. Rutinerad (notera självironin) som jag var åkte jag iväg i vad som rent objektivt skulle ha klassats som vårkläder; tunn jacka, tunna byxor, skjorta och lågskor. Men jag skulle till Malmö och där mestadels befinna mig inomhus så det fanns ingen vettig anledning till att slänga på sig tunga vinterkläder. Naturligtvis inte.

Halvvägs ner mot Malmö passerade jag Ringsjöarna, tog mig uppför den långa backen söder om sjöarna. Det var som sagt hyfsat torra vägar och jag höll väl kanske 120 km/tim när jag kom ut på raksträckan ner mot Rolsberga. Idag är hastighetsbegränsningen 80 km/tim där.

Plötsligt är vägen varken hyfsat torr eller snöfri. Stark sidvind från det öppna landskapet hade svept så kallad fygsnö över hela vägen och skapat ett minst 10 centimeter tjock snötäcke på vägen. I detta dundrade jag in, i cirka 120 km/tim, med en bakhjulsdriven bil, denna Volvo 145 vars korta liv strax skulle vara slut.

Som jag sa i förra bloggen använde jag aldrig bilbälte. Jag tror inte jag kände någon som använde det, ärligt talat. Jo, min far hade använt det en gång i början av sextiotalet då min äldre bror och jag åkte med. Brorsan satt där fram och jag i baksätet och vi bestämde oss för att byta plats - medan farsan körde. Han tappade såklart uppmärksamheten på vägen och medan vi höll på att klättra mellan och över ryggstödet för att byta plats susade den lilla Renaulten in i en telefonstolpe som knäcktes och la sig över vägen under tiden som vi fortsatte ut i en potatisåker. Brorsan och jag klarade oss men farsan som haft säkerhetsbälte såg för jävlig ut när jag såg honom på sjukhuset efteråt. Men det var inte därför som jag sedermera inte använde bilbälte. I mina kretsar kallade vi det för fegsnöre. Det var så vi betraktade det och inte förrän det blev lag på det började jag använda det, och då motvilligt.

I denna oväntade (jo, jag borde ju naturligtvis ha förutsett det - inte minst med tanke på vädret den vintern - men riskanalyser ingick inte i min modus operandi på den tiden) matta av snö tappade bilen omgående kontakten med vägbanan, började sladda tvärt åt höger, sedan lika tvärt åt vänster, och sedan höger igen…jag såg en mötande bil kanske hundra meter bort…nästa sladd fick bilen att snurra runt ett halvt varv så jag åkte nu baklänges på vägen några sekunder och sedan ner i höger dike. Farten var fortfarande hög när jag plöjde genom snön i diket och jag insåg att det kanske skulle sluta tvärt med en jävla smäll så jag la mig ner över framsätena och väntade på smällen. Jag behövde inte vänta så länge. Det tog tvärt stopp, så tvärt att bilstereon for ut och vek sig mot växelspaken.

Jag satte mig upp och konstaterade att jag var oskadd, inte en skråma och inte ett blåmärke, vilket man tyvärr inte kunde säga om bilen som nu hade en fyrtiofemgradig lutning till vänster. När jag öppnade dörren for den upp av tyngden och blottade därunder en kall bäck full av is och snö, förutom vatten. Bilen hängde över en bäckfåra. Osäker på om bilen stod stadigt där den stod insåg jag att om jag skulle ta mig ut den vägen så fick det gå snabbt så jag inte helt plötsligt skulle få bilen över mig när jag hoppat ner i bäcken. En sådan här situation var alltså vad som krävdes för att jag skulle göra en riskanalys. Alternativet att klättra ut på passagerarsidan och upp på bilen lockade heller inte, så det fick bli bäcken och det skulle gå snabbt. Naturligtvis fastnar jag då, i hoppet, med pekfingret i dörrlåsets krok i stolpen mellan fram- och bakdörr och river upp ett djupt sår men får ut fingret snabbt och landar i vattnet. Det sägs att det inte finns dåligt väder, bara dåliga kläder. Lågskor är definitivt dåliga skodon för vattenlekar vintertid, men det var inget jag hade tid att fundera på just då. Istället tog jag mig överraskande snabbt upp från det snöiga, isiga och vattniga diket för att komma undan om bilen skulle förlora fästet och trilla ner i bäcken. Bilen satt dock ordentligt fast och bärgades en timme senare. Taket och rutorna, förutom bakrutan, var hela. Ingenting annat. Försäkringsbolaget klassade bilen som skrot, inte lönt att reparera. Chefen sa att det var tur att jag inte skadat mig.

Av chefens korta stubin märktes inget trots att han nu tvingades att ta sin egen privata bil, en Renault 16, till jobbet. Den var inte lika ny som Volvon men absolut inte heller gammal när jag en tidig lördagsmorgon två veckor efter Volvo-kraschen sätter mig i den för att köra ut till en grönsakshandlare och hämta färska grönsaker till vår grönsaksdisk. Ja, du har redan räknat ut vad som strax ska hända, tror jag.

Hursomhelst, det är en fantastisk vintermorgon, knallblå himmel och gnistrande snö. Grusvägen är plogad, underlaget är hårt packad snö. På ömse sidor om vägen ligger meterhöga snövallar. Jag är på ett fantastiskt gott humör och far fram i hög fart på den smala och slingriga vägen. Renaulten är framhjulsdriven och nästan omöjlig att få sladd med. Därför gör jag en elegant handbromsvändning när jag kommer ner på grönsakshandlarens gårdsplan. Glatt stiger jag ur bilen och säger hej till de som sett min eleganta entré med bilen. Grönsakerna väntar i en låda som jag slänger in i bagageluckan och vänder färden tillbaka mot Hässleholm - i lika hög och härlig fart som innan.

I en kurva möter jag en bil. Det finns ingen chans att undvika en kollision. Front mot front, jag i cirka 70 km/tim och vilken hastighet han höll har jag ingen uppfattning om egentligen. På något sätt studsar vi upp på snövallarna, han på ena sidan och jag på andra, för att landa när vi passerat varandra. Nej, jag hade naturligtvis inte fegsnöret på mig den här gången heller. Jag var helt oskadd, inte en skråma och inte ens ett blåmärke. Jag noterade att pedalerna nu satt uppe i knähöjd. Det var inte bra. När jag steg ut ur bilen såg jag hur vänster framdäck var punkterat och i fel vinkel, väldigt märklig vinkel för att vara ett framhjul. Fronten var rejält intryckt. Man kunde se att vi frontat med halva fronten var liksom, därför hade vi studsat åt varsin sida upp på snövallarna. Motorhuven låg som en folie över motorn som fått sig en lyftning samtidigt som den tryckts in mot kupén, vilket förklarade varför pedalerna satt uppe vid knäna.

Mitt tidigare så goda humör hade nu bytts ut mot ren och skär ilska så jag gjorde vad man gör i den sinnesstämningen - sparkar och svär åt det punkterade däcket. Fullständigt logiskt. Jag var så förbannad på mig själv. Det är ganska osmart att tilltala en person i det tillståndet och definitivt högst olämpligt att anklagande utbrista: “Hur kör du pojkjävel?”

Orden kom inte från föraren utan från dennes pappa som fungerade som körlärare åt sonen som var ute och övningskörde. Blod rann från pappans panna vilken sannolikt synat framrutan. Sonen var precis som jag oskadd.

“Hur jag kör??!!?? Vad fan gör ni på fel sida om vägen gubbjävel???!!” svarade jag omgående. Det fick honom att sluta med ovidkommande anklagelser och vi beslöt oss för att gå ner till grönsakshandlaren och fylla i försäkringspapperna. Väl där tog han på sig ansvaret för att de kört på fel sida när de kommit ut ur kurvan på den smala grusvägen som inte hade plats för mer än en bil oavsett.

Jag fick skjuts tillbaka till jobbet och när jag kom in med lådan med grönsakerna så var det inte bara de som slokade. Chefen skulle precis ringa grönsakshandlaren och efterlysa mig när jag dök upp. “Fick du med dig allt?” frågade han. “Ja, alla grönsaker”, svarade jag på ett sätt som avslöjade att jag ändå inte fått allt med mig tillbaka. “Vad fick du inte med dig?” frågade han. “Bilen” svarade jag och förklarade sedan vad som hänt. “Tur att du inte skadade dig”, konstaterade han och tillade att man alltid kan köpa en ny bil.

Hans hustru var inte lika förlåtande. Hon gav mig en rejäl hårtork några dagar senare, men det är smällar man får ta. Jag käftade inte emot, för ovanlighetens skull.

*Herrgårdsvagn (av brittiska estate car), även stationsvagn (av amerikanska station wagon) eller kombi (av tyska Kombinationskraftwagen), är en karossform som liknar en halvkombi, med stort bagageutrymme bakom kupén. Ordet herrgårdsvagn förekommer för första gången 1946 i svenska media.