Bilkrascher och polisingripanden man minns - del 2

Så efter den frostiga bilen kom det alltså en period då jag inte hade någon egen bil utan fick låna av andra när jag behövde, något som inte blev helt problemfritt skulle det visa sig.

Första gången jag fick testa bromsarna ordentligt på en bil var när jag var på väg hem från Kristianstad i morsans Audi 70. Som vanligt gled jag fram en bit över hastighetsbegränsningen och ofta låg jag i omkörning. Väg 21 mellan Kristianstad och Hässleholm var hyfsat bred och fin med vägren dit många vänligen tog sig när jag uppenbarade mig i backspegeln.

Den här gången låg jag i 120 och närmade mig en bil som jag förväntade mig skulle förpassa sig till vägrenen i god tid för att låta mig passera utan att behöva sakta in. Jag närmade mig mer och mer och så plötsligt slänger han sig åt sidan och det är då jag upptäcker bilen som står helt stilla där vid mittlinjen för att göra en vänstersväng - men som väntar in mötet som kommer från andra hållet. Ingenstans att ta vägen. Till höger är bilen jag håller på att köra om, rakt fram den stillastående bilen och på vänster sida av vägen kommer det ju en annan galning i full karriär. Nu låter det kanske som att jag hade god tid på mig att fatta ett livsavgörande beslut, men det hade jag inte. Det var bråkdelar av en sekund. Bromspedalen gick i botten samtidigt som hela händelsen och allt och alla däri gick in i slow motion. Det enda som hördes var tjutet i däcken. Livet passerade bokstavligen revy - jag trodde sånt var nys, men mitt unga liv fladdrade framför ögonen. Samtidigt kände jag hur min (morsans) bil började dra mot vänster, ut i mötande körfält. Det noterade även föraren i bilen som kom från andra hållet och tog sikte på vägrenen på sin sida för att lämna plats till den blå Audi som nu i stort sett färdades i sidled, fortfarande i riktning mot Hässleholm, allt medan den där bilen stod som fastlimmad på mittlinjen och väntade på att få göra sin efterlängtade vänstersväng, förmodligen helt omedveten om de cirka 1000 kilo som närmade sig alltmer bakifrån. Den mötande bilen passerade i ett dammoln som rördes upp när det högra hjulparet hade lämnat vägrenen och nu var ute i diket. Bilen jag hade tänkt köra om gjorde en liknande manöver i sin vägren med hjulen ute i gruset och rörde upp ett moln där. Bilen på mittlinjen flyttade sig inte. Kanske föraren var osäker på om det var rätt väg att svänga in på, kanske han hade kommit på andra tankar, eller så var han bara väldigt långsam i sina rörelser - vad vet jag? Han flyttade sig i alla fall inte en centimeter trots att jag fortfarande närmade mig med däcken tjutande i högan sky, nu med fronten riktad mer mot Kristianstad än Hässleholm. Allt i slow motion. Och likt en videofilm på fast forward fortsatte livet snurra på för mitt inre. Sen, plötsligt, tog allt slut. Ja, inte allt. Framför allt inte mitt liv. Men tjutet i däcken tystnade, videofilmen upphörde, bilen stod stilla. Ingen hade krockat med någon. Men det var nära, mindre än en halvmeter. Morsans blå Audi stod nu i rakt motsatt riktning jämfört med vart jag egentligen var på väg. Då, när allt var över, gjorde den där bilen sin vänstersväng och jag körde in till kanten för att begrunda vad som nyss hade hänt. Det verkade dessutom som att kalabaliken ändå, trots allt, inte hade gått föraren i den vänstersvängande bilen förbi då han kom bort till mig och frågade hur jag mådde. Jo, tack, sa jag, jag behöver nog bara samla mig lite. Efter en stund gjorde jag en kontrollerad u-sväng och körde i riktning mot Hässleholm igen, nu i lite lugnare fart.

Ok, det var ingen krasch. Jag skulle berätta om krascher jag minns. Detta var då en icke-krasch jag minns, en föraning om vad som komma skall. I nästa del utlovas nämligen ett par spektakulära krascher, bilar som totaldemoleras av en ung, kanske smått galen, förare som aldrig använde säkerhetsbältet, eller ‘fegsnöret’ som det ofta kallades på den tiden.