Bilkrascher och polisingripanden man minns.

Vi bytte bil häromveckan. Det blev en Volvo igen. Denna gång en el-Volvo, eftersom vi satsat på solceller på gården. En god vän sa att min hustru och jag byter bil oftare än jag byter skjorta. Det är fel, helt fel faktiskt. Jag kan dra mig till minnes ett flertal tillfällen då jag bytt skjorta under det senaste sexton månaderna sedan senaste bilbytet.

Min första bil var också en Volvo, en begagnad PV544. Dovhjortsbrun stod det i registreringshandlingarna. Skitbrun, sa många. Det stod också i registreringshandlingarna att det var en årsmodell 61/62. Tydligen hade man inte riktigt koll på när den tillverkats och därför garderade man och sa “tillverkad någon gång under 1961 eller 1962”. Jag köpte den 1975 av en polisinspektör i Hässleholm som handlade med begagnade bilar på fritiden. Med i köpet fick jag en slags garanti som jag till att börja med var helt ovetandes om, ända tills jag stoppades mitt i natten i Hässleholm av en polispatrull som misstänkte att min gamla bil inte uppfyllde lagens alla krav på fortskaffningsmedel. Då råkade polisinspektören komma förbi och fick kollegorna att omgående lägga ner sina misstankar och dra iväg för att hitta någon annan att trakassera.

Körkortet hade jag erövrat året innan, 1974 på hösten, när jag fyllt 18. Inspektör Snygg (jo, han hette så), som var den som godkände mig efter uppkörningen, gjorde det med stor tvekan, vilket han också poängterade för mig väldigt noga. Framförallt lyfte han fram hur jag hade backat ut på gatan, från trafikskolan, alldeles i starten av min halvtimmeslånga uppvisning av mina färdigheter i bilkörandets ädla konst. Att backa ut så man hamnar på vänster sida var inte bra menade han, vänstertrafiken hade vi lämnat sju år tidigare. Jaja detaljer detaljer, tänkte jag, ge mig lappen bara så sticker jag härifrån omgående - och så blev det.

Mitt intresse för bilar och motorer var noll, nästan under noll faktiskt. Jag gillade att köra men inte att mecka, och faktiskt inte ens att vårda bilen. Årlig service var för mig ett helt okänt begrepp som jag lärde mig först tio år efter jag köpte den där dovhjortsbruna bilen av polisinspektören. Då kom jag in med min Ford Scorpio 2.6 Ghia till verkstaden eftersom oljelampan lyste hela tiden fast jag fyllt på (jo, jag kunde tanka, fylla på olja och spolarvätska). Senare under dagen ringde de och frågade när jag gjort ett oljebyte senast. Oljebyte? Jag hade kört 200.000 kilometer utan att serva bilen en enda gång, varför skulle jag då byta olja? De lyckades rädda motorn, men när de berättade om hur de jobbat med den så fick de det att låta som att de genomfört ett mirakel. Samtidigt, log de och tittade menande på varandra, och fick mig att känna mig som en idiot. Inte schysst. Kanske välförtjänt, men inte schysst.

Några år tidigare hade jag en period då jag inte ägde någon egen bil. Efter den dovhjortsbruna blev det en BMW 2000 som gick som en kanonkula ända tills ett motorfäste gick av och motorn for upp i motorhuven. Därefter införskaffade jag en Opel Rekord Karavan, en bil som också hade sett sina bästa dagar. Uselt värmesystem gjorde isiga vintermorgnar till en utmaning. Jag började ofta jobba i livsmedelsaffären Favör Ljungdala redan kl 06 på morgonen. I bitande kyla behövde jag skrapa både utvändigt och invändigt och inte gick man upp tidigare för att hinna med och göra ett ordentligt jobb så det blev som det blev…ett litet titthål på ett par decimeter i diameter. Trafikfarligt? Ja, idag är det svårt att påstå något annat, men på den tiden kunde jag alltså ge mig iväg till jobbet i en frostad bil med tunnelseende, så kallat is-tunnelseende. En sådan morgon på väg till jobbet i min frostade bil mötte jag en polisbil. Eftersom jag inte kunde se annat än rakt fram upptäckte jag inte att den hade vänt och följt efter mig förrän den parkerade intill mig på jobbets parkering. Den äldre poliskonstapeln som steg ut och kom fram till mig var inte glad. Tvärtom, han var väldigt missnöjd med mitt trafikvett, eller bristen på trafikvett. Det här skulle minsann få konsekvenser! Han öppnade bakdörren till polisbilen och beordrade mig att sitta in. Så jag hoppade in och satte mig. Då såg jag att det satt en annan polis i passagerarsätet fram. En yngre polis. I min ålder. Faktiskt jämngammal med mig. Så jämngammal att vi gått i samma skola och kände varandra till viss del även om en del år hade passerat. “Tjena, Benke (fingerat namn då jag inte vill hänga ut någon)”, sa jag. Han hajade till när han insåg vem som satt i baksätet. Att vi var snudd på kompisar gick dock den äldre polisen helt förbi. Han malde på med sin ilska över min brist på trafikvett och vilka rättsliga konsekvenser det nu skulle få. Sånt här var minsann helt oacceptabelt och här skulle läras en läxa! Bla bla bla. Att han hade rätt var ur min synvinkel helt irrelevant där och då. Det jag nu undrade över var hur min kompis Benke skulle hantera det här? Inte kunde han väl göra livet surt för en gammal skolkompis? Så jag satt tyst en stund och avvaktade deras nästa drag medan den äldre malde på. Till sist sa skolkompisen, tillika polisen i passagerarsätet framför mig: “Äh, John, vi skiter i det här.” Poliskonstapel John (fingerat namn även det) reagerade inte med en gång utan fortsatte mala på i några sekunder till innan han sa: “Va?” Hans kollega upprepade “John, vi skiter i det här, ok?” Där och då började väl den äldre polisen att förstå att han missat något. Den kriminelle i baksätet var nu på något sätt på väg ut ur håven i riktning mot friheten. Poliskonstapel John sa inte så mycket mer än: “Jaha, då så. Du kan gå.” Och så tackade jag för mig och steg ut ur polisbilen. Det skulle dröja nästan trettio år innan jag skulle hamna i baksätet på en polisbil igen. Då, 2006, erbjöd de sig att köra mig precis vart jag ville i Lund. Men det är en annan historia.

Så efter den frostiga bilen…kom just ihåg att det en morgon låg en sådan här polisspade, du vet, som de viftar med för att få stopp på en, i framsätet. Jag låste ju aldrig den här bilen - vem skulle vara galen nog att stjäla den? Men visst är det märkligt att hitta en polisspade i framsätet en morgon? Jag använde den aldrig. Så efter den frostiga bilen kom det en period då jag inte hade någon egen bil utan fick låna av andra när jag behövde. Ibland var det morsans, ibland chefens och ibland någon kompis bil. Det var också då jag började krascha bilar. Ibland rejält och ibland stod det bara en flaggstång i vägen.

Ganska många bilar blev det. Så många att man lätt kunde tro att jag var utsatt för en besvärjelse, en förbannelse, av onda makter. Om det bara hade varit så väl att jag kunnat skylla på det…

Mer om det i del 2.