Terrordådet på Bali - del 3.

Vi gick snabbt genom korridorerna allt eftersom vi läste på de provisoriska namntavlorna som var uppställda vid varje dörr. Tio till tjugo sängplatser i varje sal. Många var benämnda “unknown” eller liknande.

Till sist hittade vi två av tjejerna som vi letade efter, den ena svårt skadad och den andra hade mindre splitterskador. Den tredje tjejen hade inte lyckats ta sig ut ur infernot på Sari Night Club. Hon var en av sex svenskar som omkom. Totalt dog tvåhundratvå personer. Det svåra att ta in för mig som oskadd ‘åskådare’ var att det här var ren jävla ondska som släppts lös. Det fanns någon form av levande varelser som tyckte detta var bra och som avsiktligt sett till att detta hände. Det var ingen flygolycka eller annan olycka, det hade varit lättare att fejsa, men det här var en avsiktlig handling och det fanns någon form av levande varelser därute som tyckte det här var bra.

När vi hittat de två tjejerna började Lena och Elka hjälpa till. Männen i familjen, dvs jag och Christopher var ganska paralyserade. Vi bara stod där och betraktade kaoset. Bleka och tysta. Det fanns ingenting för oss att göra. En stund senare åkte han och jag tillbaka till hotellet. Jag tillbringade större delen av dagen liggande i poolen stirrande rakt upp i skyn och jag tror Christopher gjorde något liknande. Inte många ord sades.

Lena kom hem framåt kvällen. Hon berättade att Indonesiens president besökt sjukhuset och bland annat den sal som tjejerna befann sig i. Ett stort pressuppbåd följde henne och de visade väldigt lite hänsyn till de skadade som låg i sängarna. En fotograf klättrade till och med upp i en säng för att få ett bättre perspektiv…ända tills Lena slet ner honom därifrån.

Elka stannade tjugofyra timmar på sjukhuset, tills de australiensiska militära trupperna anlände och plockade ut alla utlänningar från sjukhuset och tog dem till väntande Hercules-plan för vidarebefordran till Australien. Elka följde med sin kompis hela vägen in i flyplanet där de tog farväl.

Det visade sig att hotellet vi bodde på också var svenska konsulatet på Bali. Därför samlades många, förmodligen alla, som på något sätt jobbade med situationen, konsekvenserna av denna ondska på vårt hotell; ambassadpersonal, folk från svenska kyrkan i Singapore, poliser som skulle hjälpa till med identifieringen, media osv.

Det sas att en miljon turister lämnade Bali det första dygnet efter attentatet. Vet inte om det stämmer eller ens är möjligt, men det blev onekligen väldigt tomt på folk överallt. Det anlände dessutom nya plan fulla med turister första dygnet, men väldigt få ville stanna utan vände hemåt igen.

Vi blev avrådda av ambassaden att åka till Lombok och vi kände inte för att ta oss till flygplatsen när det var sånt tryck med turister som ville hem. Ingen visste ju om ondskan tänkte slå till igen. En överfylld flygplats hade ju då kunnat vara en tänkbar måltavla, så vi såg inte det som ett alternativ. Därför stannade vi en vecka till på Bali. Det var en märklig vecka, men alla i familjen var vid liv och oskadda.

När vi skulle flyga hem var det sagt att vi skulle hämta de ombokade biljetterna vid incheckningsdisken på flygplatsen men när vi kom dit släpptes vi inte in på grund av den höjda beredskapen. Man var tvungen att ha giltiga biljetter att visa upp för att bli insläppt, sa polisen som stoppat oss. “Men de ligger ju därinne och väntar på oss”, förklarade jag utan att ha någon förhoppning om att han skulle ge med sig. “Jaha”, sa han och släppte in oss… Så var det med den säkerheten.

När vi fått våra biljetter och checkat in gick vi som man alltid gör till säkerhetskontrollen där både man själv och ens handbagage blir kontrollerat. Längs väggen intill satt fyra kommandosoldater med varsin automatkarbin i händerna. De såg avslappnade ut. När Christopher gick igenom metalldetektorn började den ge larm och pipa för fulla muggar. Han stelnade till såklart. Vi befann oss trots allt vid en flygplats där man bara en halvtimme bilresa bort, en vecka tidigare, hade upplevt ett av de värsta terrordåd världen hade skådat - endast ett år, en månad och en dag efter de fruktansvärda attackerna mot tvillingtornen i New York - då har man respekt för att säkerheten och nervositeten är hög. Metalldetektorn larmar alltså samtidigt som det sitter fyra fullt beväpnade kommandosoldater bara ett par meter bort. Klart man stelnar till, även om de nyss såg avslappnade ut.

Ingen reaktion, ingen som helst reaktion från de fortfarande lika avslappnade kommandosoldaterna. Det verkade som att de inte brydde sig. Ingen brydde sig. Larmet tystnade. Jag gick igenom. Larmet gick igång. Ingen reaktion. Ingen säkerhetskontroll.

Sedan måndagen då Australien plockat ut alla skadade utlänningar ur landet och tagit dem till bättre vård - de stackars skadade balineserna fick dessvärre hålla sig med den vård deras sjukhus kunde erbjuda - så hade vi fyra i familjen försökt ägna oss åt utåtriktade aktiviteter, utflykter och lite mera dyk, för att inte hela tiden behöva ha uppmärksamhet på katastrofen och det ondskefulla. Vi fick vår dos av det ändå eftersom vi minst en gång om dagen åt tillsammans med de svenska poliserna, de svenska prästerna, svensk media och svensk ambassadpersonal. När vi steg ombord på planet var vi därför ganska påverkade av vad som hänt, det var ofrånkomligt. Den helt obefintliga säkerhetskontrollen där man först kan ta sig in i flygplatsbyggnaden genom att säga att biljetterna ligger där inne, och sedan komma igenom en larmande metalldetektor utan att någon reagerar, gjorde ju inte någon lugn och trygg. Lägg därtill att en av passagerarna, som redan sitter på sin plats när vi kommer in i planet, ser uppenbart nervös ut, skakig och svettig. Han hade dessutom ett utseende som passade in på den bild jag hade av en terrorist. Fördom, javisst. Men i det läget och den sinnesstämning som vi befann oss i var frågan om fördomar eller inte fördomar av underordnad betydelse. Han såg ut som en potentiell terrorist som nu satt och skakade av rädsla eftersom han visste att han skulle spränga sig själv i bitar och dö.

Gjorde vi något åt det? Bad vi någon kontrollera den här terroristen? Nej. Vi hoppades att han bara var en flygrädd turist.

Först när vi landade i Singapore och upplevde riktig säkerhetskontroll kunde vi slappna av. Den lyxen hade vi men för väldigt många andra orsakade händelserna i Kuta Beach, den tolfte oktober 2002, permanenta skador.