Terrordådet på Bali - del 2:

Där stod vi då på trottoaren vid den exakta plats som inom mindre än en timme skulle bli dådets epicentrum. Jag, törstande efter en kall öl och en stol att vila på medan detta i mina öron fantastiska liveband fortsatte spela skön musik man kände igen, och Elka, vår dotter, insisterande om hur viktigt det var att köpa den där resväskan inför hennes flytt till Australien. Väskaffären låg lite längre bort längs gatan och affärerna skulle strax stänga. Ölen, stolen och musiken fick ge sig mot resväskan. Av ren tur och lycka eller Guds försorg, alternativt att ödet ville annorlunda eller vilken makt man nu än tillskriver det hela - om man nu inte tror att man har ett så kallat sjätte sinne - så beslöt vi oss för att gå vidare till väskbutiken som låg knappt hundra meter längre nerför gatan.

Elka gick in i väskbutiken medan Lena och Christopher gick in i en klädbutik för att köpa någon present till någon därhemma. Själv stod jag kvar ute på gatan och det var då jag började ana ondskan som sannolikt redan legat i luften ett tag. Christopher hade ju de facto redan pekat ut den men utan att få någon gehör från oss andra för vad han såg. Men nu, där i slutet av gatan Legian, började jag förnimma den. Den var mörk och jävligt obehaglig. Jag började kolla runt efter resten av familjen. Var blev de av? Varför dröjer det så? Kan de inte skynda sig? Vi behöver komma härifrån. Snarast. Det här är ingen bra plats att vara på.

Ungefär så kände jag, utan att jag överhuvudtaget kopplade ihop det med de där terroristbussarna som Christopher hade pekat ut. Det var mera ett oförklarligt mörker som lägrat sig. Mörkt och jävligt obehagligt. Det var helt enkelt inte längre en plats man skulle ha familjen på. Men var blev de av? Jag blev lite lätt stressad, men så kom de och vi hoppade in i taxin som drog iväg. Då tyckte jag att taxichaffisen tog märkliga vägar därifrån. Inte för att jag var särskilt bevandrad i vad som var snabbaste vägen men jag fick en känsla av att han inte körde raka vägen till vårt hotell i Sanur. Oavsett anledning till vägvalet så tog han oss därifrån, bort från det mörka och jävligt obehagliga. Tjugo minuter senare släpptes vi av vid Segara Village Hotell där vi hade en två-vånings bungalow.

Precis när vi kommit innanför dörrarna hörde vi två kraftiga explosioner. Trots alla obehagliga känslor som jag upplevt mindre än en halvtimme tidigare och trots Christophers utpekande av dessa terroristbilar kopplade vi inte ihop dessa förnimmelser med explosionerna. Istället förklarade vi det med “fyrverkerier - de har väl något bröllop på hotellet”, typ så. Att explosionerna var kraftigare än fyrverkerier vi var vana vid förklarade jag med att “asiatiska fyrverkerier är mycket kraftigare än de vi har hemma”.

Det hade ju naturligtvis inte gjort någon skillnad om vi då hade förstått att det var ett terroristdåd. Enda skillnaden hade väl varit att vi inte hade somnat den natten.

När vi vaknade på morgonen var våra mobiltelefoner fyllda med missade samtal och oroliga sms - “lever ni?” Inte heller då trillade poletten ner. Istället förklarade jag det med att folk hemma blandat ihop Bali med grannön Lombok då jag läst att en bomb hade exploderat där några dagar tidigare. “Nyheten har väl nått Sverige och folk börjar dramatisera saker och ting…”

Det måste vara tryggt att åka med kloke far som kan allt, förstår allt och har förklaringar på allt…

När vi kom bort till frukosten morgonen efter insåg vi att något hade hänt. Det vanliga lugnet, de lågmälda samtalen, hade bytts ut mot ett veritabelt tjatter, brus om man så vill. Folk snackade i mun på varandra. Och man snackade med folk vi borden intill.

Då fick vi veta att det varit ett terroristdåd. Eller flera. Det var lite osäkert. Vi tog oss ner till stranden och ett internetcafé där vi bland annat på Aftonbladets hemsida kunde ta del av jävligheterna som hade hänt. Elka hade då också fått ett email från föräldern till en av de tre tjejerna som anlänt dagarna innan där hon ombads att göra vad hon kunde för att hitta dem och be dem höra av sig hem. Ett samtal till hotellet de skulle bo på sa oss att de inte hade kommit tillbaka till hotellet under natten. Vi beslöt oss för att åka till sjukhuset i Denpasar där vi förstått att alla skadade tagits.

På vägen till sjukhuset passerade vi platsen för explosionen utanför det amerikanska (eller om det var det australiensiska) konsulatet. Tydligen hade en bomb exploderat där men man kunde inte nu direkt se några tydliga konsekvenser av en sådan. När vi kom till sjukhuset vägrade taxichaffisen att ta betalt. Han menade att det var hans skyldighet att hjälpa oss till sjukhuset.

När vi kom innanför dörrarna var det brutalt tydligt att en katastrof hade skett. Det var blodigt, det var ett kaos och det var fruktansvärt. Blodiga sängar och kläder, blodiga och svullna ansikten. Ganska snart stod det också klart att vi befanns oss på ett sjukhus som inte var utrustat för att hantera någonting som ens var i närheten av det som hade hänt. Självklarheter som smärtstillande och bedövningsmedel saknades helt. Det var tropisk hetta inomhus eftersom det inte fanns någon luftkonditionering. Man lade gasbinda direkt på brännskadorna. Man skar i människor mitt framför ögonen på oss. Det var kaos och det var jävligt. För jävligt. Alldeles för jävligt.

Fortsättning följer.