Terrordådet på Bali
För 22 år sedan var hela familjen på Bali för att fira Lenas födelsedag. Vi hade redan varit på ön i nästan en vecka när Lena fyllde år. Under dessa dagar hade vi gjort det turister gör - utforskat ön, åkt norrut upp till en mindre stad som låg på kanten till en vulkankrater, besökt ett tempel, lyssnat på balinesisk live-musik, badat naturligtvis, men även dykt på norra sidan vid Tulamben. Bali är en väldigt vacker, grön ö, med vänliga människor överallt - eller, nej, inte överallt skulle det visa sig.
Hursomhelst, Lena fyllde år på fredagen vilket firades i vederbörlig ordning på en bra restaurang vid havet. Planen var sedan att åka till den populäraste turistorten Kuta på lördagen, för att shoppa på Kuta Legian och bada vid de fantastiska stränderna - och äta gott igen såklart. På söndagen skulle vi packa och förbereda oss för att under måndagen åka till grannön, Lombok - en plan som fick revideras på grund av vad som hände under lördagskvällen.
Det här var alltså i oktober. Tidigare under året hade båda våra ungdomar sommarjobbat på hotell i Norge och där bland annat lärt känna tre svenska tjejer som de jobbat med. Dessa tre hade anlänt till Bali under den här veckan som vi var där och, som jag minns det, var det deras första stopp på en sex månaders tripp runt i Asien. Naturligtvis skulle de träffas alla fem men 2002 var de digitala kommunikationsmedlen bara i sin linda, man surfade fortfarande med modem - ni vet såna där som för en massa väsen medan de väldigt långsamt kopplar upp sig mot internet. Smartphones fanns inte. Mobiltelefontäckningen var väl inte heller den bästa.
Man skickade ett sms och föreslog tid och plats för en träff, men sms’et kom fram/lästes först långt senare, efter den föreslagna tiden, varpå en ny tidpunkt och ny mötesplats föreslogs vilket återigen lästes och besvarades försent. Detta gjorde att de tre tjejerna och våra ungdomar aldrig lyckades komma i kontakt med varandra.
På lördagen käkade vi lunch på Hard Rock Café nere vid Kuta Beach. Eftermiddagen spenderades på beachen. Strax innan solnedgången åt vi middag utomhus i en stor trädgård med spaljéer och grönska runt om. Vi satt under en pergola där växterna slingade sig runt och över det hela. När man tittade upp kunde man se himlen mellan grenar och blad. Men, det var något som rörde sig där uppe…där! Och där! Och…där! Och här! Råttor, råttor och råttor…som sprang upp och ner längs växtligheten och åt av den mat som balineserna la ut på alla möjliga ställen för att gudarna skulle bli mätta.
Balineserna tillber en mängd gudar och gudinnor, inklusive Brahma, Vishnu, Shiva och deras olika inkarnationer. Dessutom tillber man lokala gudar och naturgudar, som representerar olika aspekter av livet och naturen. Det finns också ett stort antal tempel på ön, var och en med sina egna specifika gudar och ritualer. Totalt kan antalet gudar och gudinnor som tillbes variera kraftigt beroende på lokala traditioner och familjeseder. Uppskattningsvis har man mellan 300 och 400 olika gudar som alla (förmodar jag) ska ha mat varje dag. Därför ställer man ut skålar med ris och annat ätbart och det är inte långt mellan utfodringsställena.
Råttorna käkar mer än gärna den mat som gudarna inte ätit upp och någon meter från vårt bord har man ställt ut flera skålar med mat som drar till sig alla dessa råttor. Inte så aptitligt, nej, men vad gör man? Man äter och drar därifrån.
Mörkret hade lagt sig och det var dags att vandra längs den där shoppinggatan, Legian. Det var sista chansen till billig och bra (?) shopping. Klockan var väl närmare nio, kanske halv tio på kvällen när vi var inne i en fin klädbutik där två tjejer balinesiska jobbade. De blev väldigt förtjusta i Christopher som då var 17 år och frågade mig om de kunde få gifta sig med honom. Det blev inget med det men vi skojade friskt med dem, och de med oss.
När vi kom ut därifrån, och ut på gatan, passerade två vita Toyota-bussar med täckta, övermålade, bakre fönsterrutor. Christopher sa direkt: “Kolla där, typiska terrosistbilar!” “Jaha…?” svarade jag och tyckte det var en konstig och överraskande kommentar.
Vi började gå vidare och kom inte så långt när vi stannade utanför Sari Night Club. Mittemot fanns en pub, om jag kommer ihåg det rätt hette den Paddy’s Pub. Ett liveband spelade Hotel California, ett välkommet avbrott till den balinesiska musiken. Jag var trött och törstig, vi hade trots allt varit igång hela dagen, vandrat, solat och badat och sånt tar på krafterna. Vi hade, trots att Christopher identifierat terroristbilarna, ännu inte börjat förnimma ondskan som redan låg i luften så jag föreslog att vi skulle stanna och ta en öl, ovetande om vi att just då befann oss på den exakta punkt som inom loppet av mindre än en timme skulle bli epicentrum för ett av de värsta terroristdåden någonsin. Just där, på den smala och enkelriktade gatan Legian skulle en vit Toyota-buss fullastad med sprängämnen explodera och utplåna flera kvarter, inklusive Paddy’s Pub, Sari Night Club och klädbutiken med tjejerna som ville gifta sig med Christopher.
Fortsättning följer i nästa blogg-inlägg.