Man vänjer sig vid uteliggardjuren

När man bor i en stad som Malmö så är det inte mycket djurliv som stör en något nämnvärt - förutom råttor, naturligtvis. Om man är ute och går i någon av Malmös parker är sannolikheten stor för att man ser en eller flera råttor. Och om du går till Gustav Adolfs Torg, mitt i stan, behöver du bara gå bort till något av träden och vänta vid en av hålorna som de grävt mellan rötterna och det dröjer inte många minuter innan de dyker upp, antingen på väg ut eller på väg ner i hålan.

Insekter ser man inte många. Vi hade en del spindlar på Lugnet där vi bodde, men inte många flygfän i alla fall.

Nu när vi flyttat ut på landet har vi ju hamnat mitt i naturen. Jämfört med centrala Malmö så är det ju nästan en “djur-chock”, för att använda sensationalism á la media. Fasaner är lika vanliga här som duvor i stan, skulle jag vilja säga. De senaste veckorna har vi dagligen sett rådjur ute på åkern, och en gång så nära som tjugo meter från huset - inne i trädgården. Stora paddor finns här också, runt huset och några stycken har hoppat in genom de öppna dörrarna, för att säga hej och välkommen till landet förmodar jag. De har vänligt men bestämt avvisats.

Här är dessutom väldigt mycket mer insekter än i stan. Spindlar är väl dominerande men även en hel del andra som vi aldrig sett förut. Vi trodde att vi skulle få kriga mycket med myggor när våren och sommaren kom, men så mycket krig har det inte blvit - sannolikt tack vare de många svalorna som huserat i ladan men även tack vare fladdermössen som sägs käka upp till ett tusen mygg per timme. Så myggor har varit i mindre problem, väldigt litet.

Men det är fantastiskt vad man vänjer sig vid djurlivet, även insekter. Lena och jag åkte till Borneos djupa djungel för tjugo år sedan och skulle bo i hydda i tre nätter. På vägen dit undrade vi vad vi gett oss in på, stadsbor som vi var. Första natten sov vi kanske inte så mycket. Det var mycket ljud i djungeln nattetid, kan man säga. Hyddan hade inga fönster eller dörrar, bara insektsnät. Utanför vandrade två till tre meter långa varaner. På taket hoppade apor. Utanför myggnäten surrade stora insekter. Men, som sagt, det är fantastiskt vad man vänjer sig. Andra natten var vi ute i träsket för att hitta giftormar och dito grodor och spindlar bara för att bli besviken av att inte hitta någon orm alls. På morgonen stötte vi dock på en orangutang som satt fem meter upp i ett träd och tittade ner på oss. Förmodligen undrade han varför vi inte var uppe i träden.

2008 var vi på safari ett par veckor i södra Tanzania, bland annat i Ruaha National Park där vi bodde längs Ruaha River på Rusha River Lodge. Vi hade ett eget stenhus, byggt som ett suteränghus med en terass som vätte ner mot floden typ 20 meter bort. Huset bestod av ett stort rum och ett väl tilltaget badrum, väldigt fint alltihop. Dottern och hennes man bodde i ett likadant hus 20 meter bort längs den här floden. På terassen kunde man sitta på första parkett och se elefanter, giraffer, zebror och alla typer av antiloper komma ner och dricka. Något hundratal meter längre bort, längs floden, fanns receptionen och uppe på en bergknalle restaurangen där måltiderna intogs.

En kväll när vi satt och åt kom ägarinnan bort till vårt bord och vi frågade om hur säkert det här var, med tanke på de vilda djuren - lejonen inte minst. Då berättade hon om ett amerikanskt par som veckan innan hade blivit så skraja att de dragit in sängmadrasserna till badrummet och spenderat nätterna där. Det var ju så att vi hade stora fina fönster åt alla håll utom bakåt där badrummet låg, allt för att man skulle kunna se så mycket som möjligt av djurlivet därute. Kruxet var att dessa stora fönster inte ens hade glas, än mindre galler som kunde hålla vilddjuren ute. Myggnät…och fönsterna på ömse sidor var typ i markhöjd eftersom det var ett suterränghus, byggt på en sluttning.

Vi skrattade gott åt dessa skrajsna amerikaner som bangat ur och gömt sig i badrummet, hahaha…

När middagen var färdig och vi skulle gå tillbaka till våra hus hördes först ett rytande vrål som fick glasen på borden att skallra (kanske lite överdrivet men ni fattar). Det blev lite uppståndelse och sen såg vi ägarinnan och en man från massajstammen rusande nerför trapporna. Det fanns alltså inga dörrar eller väggar på den här restaurangen… Efter en stund kom de upp och verkade lugna. Ägarinnan berättade då att de rusat ner för att försäkra sig om att killen i receptionen inte råkat illa ut.

“Vi tänkte gå hem nu, men…” sa jag lite tvekande.

“Massajen följer med er så ni är säkra”, svarade hon tvärsäkert.

Så där gick vi rätt ut i mörkret, medvetna om att det för fem minuter sedan befunnit sig en ytterst vild och otam lejonhanne just där vi gick. Massajen gick längst fram med en ficklampa som han svängde runt i mörkret i sökandet efter lurande faror. Han var beväpnad med en träklubba så det kändes stensäkert. Familjen, dvs fru, dotter och nyblivne svärsonen beslutade att jag jag skulle gå sist. Jag visste ju hur rangordningen alltid varit i familjen. Som en parentes kan nämnas att när Misse, vår älskade katt, dog vid femton års ålder var jag den ende som automatiskt blev befordrad ett snäpp på rangordningslistan. Jag fick Misses plats. Nåväl, jag är inte bitter. Men jag tänkte när jag gick där, sist i ledet ute i mörkret, att om lejonen hoppa på mig så skulle det i alla fall bli en jävla bra video. Därför filmade jag hela promenaden bort till huset där massajen lämnade oss och gick tillbaka.

Lena och jag gick in och la oss att läsa i sängen. Så vi låg där med bara sänglampan tänd när vi hörde ett ljud…någonting gick på marken utanför fönstret till höger om sängen. Vi stelnade till. När vi sedan hörde det omisskännliga ljudet av ett lejon släckte jag ögonblickligen sänglampan. Nu var det alltså beckmörkt. De enda som fick det jobbigare var ju vi. Katter ser ju som bekant ganska bra i mörker.

Någon minut, kanske det bara var sekunder men kändes som minuter, senare beslöt vi oss för att sakta ta oss till säker plats: badrummet! Vi lyckade ta oss dit utan att bli uppätna och vi stod där en stund, kanske tio minuter, innan vi började garva åt hela situationen. Vi kunde ju inte vara lika mjäkiga och fega som de där amerikanerna! Därför gick vi och la oss igen, somnade så småningom och vaknade i gryningen då vi hörde hur en hel svärm lejon kalasade på ett byte inte långt bort. De hade uppenbarligen undersökt vilka delikatesser som serverades i Ruaha River Lodge denna natt och försakat dessa humanoider i sitt bleka skinn och istället valt något som kunde mätta hela flocken. Vi hade vant oss vid uteliggardjuren och gjorde ingen stor grej av det fler gånger.

Året därpå var Lena och jag i Amazonas, Brasilien. Vi bodde på en flotte i Lago Jima som vid högvatten i allra högsta grad var en del av det mäktiga vattensystemet med Rio Negro och Amazonfloden som de kraftigaste artärerna. Det var högvatten och vi bodde bokstavligen i trädtopparna, elva meter över normal vattennivå.

Boendet var primitivt. Genom springorna i golvet såg man vattnet. Taket utgjordes av torkade palmblad till största delen. Första natten när lamporna släckts hörde vi ett krafsande som inte tycktes ta slut. Inte förrän besökaren tagit sig in i rummet. Det var en fladdermus som flaxade runt i rummet tills han helt tömt det på flygande insekter - och det var en hel del från början, kan man säga. Fladdermusen och vi levde i symbios hela vistelsen där. Han kom in varje natt och städade ut alla flygfän.

En kväll när solen gått ner och det var verkligen verkligen mörkt tog vi kanoten och gav oss ut i det okända, tillsammans med guiden tack och lov. Vi skulle leta upp kajmaner, den sydamerikanska släktingen till alligatorer och krokodiler. De var lätta att hitta, deras ögon glittrade i ljuset av ficklampan. Guiden fångade en av kajman-ungdomarna och lämnade över den till Lena. Som sagt, man vänjer sig vid uteliggardjuren.

Vi fiskade även piraya. Lite rått kött på kroken och de nappade i parti och minut. Sedan badade vi. Ja vi kollade ju naturligtvis med personalen på flotten och de sa att det var nog ingen fara så vi bytte om och hoppade i, i samma vatten där vi fångat kajmaner och fiskat piraya. Ja, man vänjer sig vid uteliggardjuren.