Alla dessa dagar som kom och gick, inte anade jag att det var livet…

Dessa rader är en del av en dikt skriven av den svenske poeten och författaren Stig Johansson. Han beskriver med några få ord hur livet ter sig när man inte har några mål i livet, inga planer eller visioner, utan bara låter dagarna komma och gå för att först när det kanske är försent upptäcka att livet passerat utan man åstadkommit något mer än att just ha överlevt.

En del har väldigt tidigt i livet helt klart för sig vad de ska göra och vad de vill uppnå, medan andra bara låter dagarna komma och gå utan att inse att det är livet som passerar. Själv var jag något långsam i starten och först i 20-årsåldern satte jag mig lite mer i förarsätet när blev jag erbjuden en egen livsmedelsbutik av mina chefer. Jag tvingades då titta framåt i livet och insåg att om jag tackade ja så var det så min framtid skulle se ut. Ett helt arbetsliv (vilket ser ut som en evighet för en tjugoåring) skulle jag sälja mjölk, bröd, frukt och blöjor, typ. Då tog jag beslutet att tacka nej och sa upp mig istället. Inte för att jag hade något emot livsmedel men jag stod inte ut med tanken på att göra samma sak i en hel evighet.

När jag nu denna födelsedag tittar tillbaka så konstaterar jag att jag lyckats undvika monotonin under den del av evigheten som hittills passerat, men jag har med tiden också insett värdet av att ägna sig åt någonting för att över tid bli riktigt bra på det. Det har sina fördelar och det behöver inte på något sätt bli monotont om man inte vill.

På fotbollsspråk skulle man kunna säga att om matchen stått och vägt under första halvlek så har jag under andra halvlek fått matchen precis dit jag vill. Spelet är vackert och underhållande, men matchen är inte på något sätt över, det finns gott om tid kvar och jag tänker vara på tå hela matchen ut.

Om vi snackar hockeyspråk så har tredje perioden precis blåst igång. Den är full av målsättningar, små som stora och tiden fram till slutsignalen ska jag använda väl.

Jag har också lovat mig själv att den dagen när mitt älskade barnbarn Lune, idag lite drygt 2,5 år gammal, tar studenten ska jag göra som Lasse Berghagen sjöng:

“Han tog av sig sin kavaj
Sparka av sig båda skorna.
Å så spotta´ han ut snuset
Och sa: min sköna får jag lov
Hon var vacker, han var stolt, rak i ryggen som en fura
Det var sommar, det var glädje och de skrattade och sjöng”