Surf Jet, flugan som inte tålde regn, del 2.

I februari 1984 pågick det en intensiv jakt på främmande ubåtar i Karlskrona skärgård. Det hela började den 9 februari då det fanns tecken på en främmande ubåt utanför Karlskrona och dess örlogsbas. Under de följande dygnen ser Marinen fler och fler tecken på att främmande miniubåtar opererar i området. Därefter kommer det in rapporter om främmande dykare på öarna runt Karlskrona. För att stärka bevakningen på land kallas arméförband med värnpliktiga in, vilka bland annat bevakar området på Hasslö och kring Hasslöbron. Ett flertal vapeninsatser görs. Det rör sig om såväl sjunkbomber ute i vattnen kring Karlskrona som skottlossning mot dykare uppe på land.

I detta spända läge rullar en äldre safarigul Volvo ner mot en av Karlskronas badstränder. Den svaga februarisolen har gått ner för länge sedan och ersatts av ett kompakt mörker. Överallt är det släckt och endast Volvons strålkastare lyser upp i mörkret. Därför är det svårt att se den mystiska farkosten som sitter fastspänd på bilens takräcke. Den är ett par meter lång och som gjord för en grodman att snabbt ta sig fram i grunda vatten. Männen i bilen, bägge under 30 år, är där för att undersöka området, strand och vatten, för att finna ut om farkosten kan vara användbar just där. De är helt övertygade om att de är ensamma och anar inte att en mängd ögon spanar på dem därute i mörkret. De spanande ögonen tillhör ett antal nervösa och till bristningsgränsen spända värnpliktiga soldater som spanat på Volvon ända sedan den svängde ner på den smala vägen, ner mot vattnet. De två männen i bilen med den märkliga saken på taket var nu i högsta grad misstänkta sovjeter eller åtminstone sovjetiska kollaboratörer med avsikt att assistera de sovjetiska grodmännen från de sovjetiska ubåtarna som konstaterats en bit ut i vattnet. Eftersom de svenska soldaterna endast kunde se den svarta siluetten av den där tingesten på taket hade man egentligen ingen aning om vad det var. Sanningen var att man aldrig sett något liknande. Det kunde vara vadsomhelst; t o m ett vapen, en robot av något slag. Spänningen var på max, i alla fall utanför bilen.

Inne i bilen försökte de två männen skapa sig en uppfattning om vad det var för plats man kommit till. Hade man hittat en lämplig plats för sin farkost? Det var svårt att avgöra i det kompakta mörker som rådde. Dessutom var det februari-kallt och inbjöd ingen av dem att gå ut och reka, även om den äldre av de två - han på passagerarsidan - hade s k moonboots på fötterna. De var bägge trötta efter en lång dag som bland annat hade lett till att de fått ett avtal med Rolf Attoff på Hotell Strand i Borgholm om att få hyra ut farkosten till sommargästerna där.

Plötsligt stormar det fram svenska stridsklädda soldater från alla möjliga håll! Med k-pistarna riktade mot den safarigula Volvon med de två männen närmade de sig bilen. Det var väl kanske ungefär då de två männen i bilen insåg det olämpliga i att smyga ner i mörkret mot vattnet med en Surf Jet fastspänd på taket. De vevade (ja, det var före elhissarnas tid) ner fönsterrutorna och i skenet av ficklampor och ljuset från bilen såg de ett antal skärrade unga pojkar i stridsmundering och kamouflagemålade ansikten som riktade de uppenbart skarpladdade vapnen mot dem.

När soldaterna kom närmre noterade männen i bilen att svetten rann i ansiktena på de unga pojkarna, trots att det var februari och minusgrader ute. De var uppenbart skärrade. Mynningen av en k-pist stacks in i bilen. En oväntad manöver skulle kunna utlösa ett mindre blodbad i Volvon. “Ursäkta, kan du rikta den där åt andra hållet…?” frågade en av de två männen i bilen försiktigt artigt. Svetten fortsatte att rinna i ansiktet på pojken som höll i k-pisten. Mannen i passagerarsätet konstaterade att kamouflagefärgen stod emot svetten bra medan hans blick svepte över de andra pojksoldaterna som omringat dem. De var inte på något sätt tuffa, tvärtom - nervöst rädda.

Männen i bilen var däremot nästan lite roade av situationen som onekligen var överraskande, oväntad, bisarr och högst ovanlig i det neutrala Sverige. De tog det på allvar, men med ett leende och förmodligen var det leendena som fick pojksoldaterna att slappna av och sänka vapnen något. Då gick det också att förklara vilket ärende man hade där nere i mörkret. Befälet för gruppen gav ok till de männen med Surf Jet’en på taket tillstånd att lämna.

Janne, ni vet, han som egentligen heter något annat men med hänsyn till vad som senare skulle ske får han heta Janne i den här bloggen, hade alltså rättigheterna på Surf Jet i Sverige medan vi hade ett underavtal med honom om exklusiv rätt i ett område söder om en linje från Göteborg - Jönköping - Västervik. Vad jag minns sålde han inte några brädor medan vi lyckade sälja 150 stycken på ett par månader efter Motormässan i Malmö.

I april skickade Janne och vi en remburs, det vill säga ett “letter of credit” till det engelska bolaget som hade europa-rättigheterna. Rembursen avsåg 150 brädor á 17.900:-/st (om jag kommer ihåg inköpspriset korrekt). När det var gjort väntade vi bara på ett leveransbesked som vi hoppades skulle bekräfta leverans under första halvan av maj månad.

Janne var en riktigt trevlig figur, såg ut som en stolt amerikansk urinvånare som vi på den tiden benämnde indianer. Alltid med ett leende på läpparna. Han tyckte nog att vi var ett par udda figurer, definitivt lantisar, men han var också imponerad av vår drive att sälja och hur vi lyckades med det. Han kände som sagt inte bara Frank Andersson utan även Björn Borg. Vid ett tillfälle berättade han att BB använde kokain då och då, något vi hade svårt att tro på. Han var ju den största idrottsmannen Sverige någonsin haft - inte f-n knarkade han! Men Janne insisterade och lade till att de flesta i det svenska Davis Cup-laget använde kokain då och då. Nåväl, det var ju deras problem i så fall och inget vi kunde göra något åt.

En annan gång visade Janne oss en lokal han hade på Grev Ture-gatan i Stockholm, vid Stureplan. Det var mitt på dagen och ingen aktivitet där då men han öppnade och vi fick titta in. “Här håller jag privata fester”, sa han stolt. Lantisarna från Skåne lät sig imponeras.

När vi började tycka att leveransbeskedet hade dröjt lite för länge åkte vi upp till Janne och Göteborg för att diskutera vad vi skulle göra. Väl på plats ringde Janne runt lite - hans engelska var göteborgsk och de ord han saknade i sitt ganska magra engelska ordförråd ersatte han självsäkert med egentillverkade engelska ord. Men det funkade tillräckligt för att vi skulle få klarhet i vad som fördröjt leveransen - eller snarare stoppat den helt! Engelsmännen hade tagit rembursen till sin bank, belånat den och stuckit, schappat, dunstat och dragit iväg någonstans… Den amerikanska fabriken hade alltså inte fått någon beställning, än mindre någon remburs, men förklarade vänligt att det inte skulle vara några problem. “Vi kan leverera till er, inga problem, ni har dem i september.” För svenskar är september naturligtvis helt fel månad att få sommarleksaker i men det visste kanske inte representanten för fabriken som låg i Minnesota, Saint Paul närmare bestämt.

Vi åkte hemåt mot Skåne, knockade av beskedet att allt arbete vi lagt ner, alla försäljningsframgångar vi haft, allt detta var till ingen nytta. Istället för bra lön för väl utfört arbete hade vi nu noll inkomster och bara förluster. Vi stannade till någonstans i Halland, satte oss på en bänk och stirrade ut över havet och solnedgången, deppande.

Någon dag senare ringde Janne och följande är hans version som vi inte kunnat få bekräftad, men han berättade följande: Efter det att vi hade åkt hemåt från Göteborg hade han åkt hem till en gammal tjejkompis föräldrahem och där träffat denna tjejkompis som var hemma på besök. Hon var fotomodell och hade i USA träffat kärleken och gift sig. Kärleken hette Augustus i förnamn, kallade Augie. Han var advokat. Så långt inget uppseendeväckande, men sedan sa han att advokaten hette Capone i efternamn och var släkt i rakt nedstigande led till den ökända maffiakungen Al Capone. Det var uppseendeväckande, men hade egentligen noll betydelse för den fortsatta berättelsen. Janne hade berättat om våra affärsproblem varpå Augie hade tagit sitt privatjet till England och tagit sig in på engelsmännens kontor och där uppdagat att de använt rembursen för eget bruk och inte vidarebefordrat den till fabriken i Minnesota. Därefter hade han ringt Janne och sagt att han kollat upp det amerikanska bolaget som tillverkade Surf Jet och kommit fram till att “de är maffia - gör inte affärer med dem”. Men han sa också att han lyckat klämma ut 50 brädor av dem och dessa skulle omgående skeppas till Sverige.

I maj fick vi 50 brädor som fördelades till våra kunder så gott det gick. Sommaren blev kortare än den som Tomas Ledin sjöng om på plattan som kommit ut två år tidigare. Det mesta regnade bort. Det kunde blivit en fluga men regn var en effektiv flugdödare i det här fallet. Framförallt trist för de som köpt brädorna som en affärsidé, vilket var majoriteten av kunderna. Våra kalkyler baserades på en normal svensk sommar och inte på en sommar med monsunregn. Trist, trist.

Själv trodde jag på produkten så mycket att jag köpte ett par begagnade Surf Jet från England. Med ett uthyrningsavtal med ägaren till Hotell Hanöhus satsade jag och min gravida blivande hustru på uthyrning där under sommaren. Jovisst, det regnade överallt i Sverige denna sommar - även i Hällevik. Så vad gör man? Jo vi drog till Spanien tillsammans med några kompisar med målet att få hyra ut på stranden i Benidorm. På plats hade vi min blivande svärfar Holger, en pensionerad flygvapenpilot som bosatt sig i Playa San Juan utanför Alicante. Tillsammans med honom tog vi reda på allt som behövdes för att få ett tillstånd och när vi uppfyllt allt åkte vi hem till Sverige och hämtade brädorna. Väl nere i Spanien igen bokade vi ett möte med borgmästaren i Benidorm för det slutgiltiga godkännandet. Det gick sådär. Han ville ha något mer och det var vi inte intresserade av. Det finns gränser och lagar är en del av dessa, moral likaså. Mutor ligger utanför dessa gränser och vi la ner projektet där och då på borgmästaren kontor. Vi gav bort våra två brädor till en mycket trevlig god vän till svärfar, och åkte sedan hem. Surf Jet var nu ett dött och begravet projekt på alla sätt och vis.

Något år senare briserade bomben i världens alla media - framförallt i svenska media: Björn Borg och kokainet! Men då stämde det ju, det som Janne hade berättat för oss. Skandalen täckte löpsedlarna i flera dagar, kanske veckor. En av dessa dagar hade Expressen stora reportage med bilder på langaren som försett BB med kokainet och även bilder inifrån festlokalen på Grev Ture-gatan i Stockholm där en del av detta kokain snortats. Även om helsidesbilden på langaren hade en sån där svart rektangel över ögonen var det ju ingen tvekan om vem det var på bilden - japp, Janne. Och lokalen var ju hans, den hade han ju stolt visat oss. Några år senare ringde jag honom och vi träffades i Stockholm. Han förnekade helt att han hade langat kokain till BB eller någon annan och han blev mig veterligen aldrig åtalad, och än mindre fälld, för langning.

När vi träffades visade han mig sin jättelägenhet på Birger Jarlsgatan. Där skapade han nu elektronisk musik (minns att detta var kanske tidigt 90-tal) vilket var något ganska nytt. Typ techno. “Push push, Mr Bush” - med syftning på president Bush och kriget i Kuwait - var hans skapelse. “En stor hit i Grekland”, sa han. “Gessle och gitarrer är helt ute”, sa han också. Men det stämde ju inte (heller).