Kanske min första fiction-historia?

Min morsa, eller mossa som vi sa på den tiden, var en ganska ilsken kvinna. Hon och fassan (farsan) var skilda och jag och min sex år äldre brossa (brorsa) växte upp hos henne. Man kan säga mycket om våra föräldrar och det jag främst lärde mig från de båda var hur man inte ska behandla barn, men morsan hade det verkligen inte lätt heller. Att bli ensam med två pojkar på 2 respektive 8 år var tufft på många sätt. Detta var 1958, helt andra tider och även andra synsätt på ensamstående mammor. Hon jobbade och slet. Jag kan inte minnas att jag saknade något direkt. Jo en farsa kanske. Men han hade ju sin nya familj och tänka på. Han hade ju skilt sig, stackaren, inte bara från morsan utan från oss pojkar också.

Morsan var alltså ganska ilsk. Ett tillstånd som var mer eller mindre konstant aktiverat, kändes det som, och blev hon sen förbannad ovanpå det, ja då var det bäst att hålla sig ur skottlinjen.

En gång när jag var cirka 6-7 år och vi bodde vid en damm i Perstorp - Jeans damm hette den - hände det som inte fick hända. På ena sidan av uppdämningen hade det blivit ett träsk med vatten, sten, grästuvor och stubbar där det var väldigt spännande att leka, men absolut totalförbjudet för mig. Naturligtvis var jag där och lekte. Det var inte djupt, kanske 30-40 centimeter som mest, så det fanns ingen större risk att man skulle drunkna, men det var inga argument som bet på morsan. Så jag var alltså där och lekte, vi hoppade från sten till stubbe till grästuva och så vidare, tills jag halkade och hamnade raklång i vattnet. Ett heldopp! Jag blev rädd och började lipa som den barnunge jag var. När jag tog mig uppför slänten, upp till gatan, lipade jag fortfarande, men mera av rädsla för de konsekvenser som jag visste väntade hemma. Kanske var det då jag skapade min första riktigt spännande story, jag vet inte, men på vägen hem byggdes en story upp i mitt huvud.

Vi bodde bara hundra meter bort så jag var snabbt hemma och kunde berätta det hemska som hade hänt:

“Det var de där dumma killarna du vet, de som bråkade med brossan. Jag satt på gungorna på lekplatsen härute när de dök upp och sa: ‘Där är hans lillebrossa, vi tar honom istället!’ Så de fångade mig och släpade ner mig till det där träsket du vet, det som är så farligt, där jag inte får vara…”

Jag kollade noga om mossan var med på noterna men jag visste ju samtidigt att hon var ganska enkel att få igång, och mycket riktigt blev hon väldigt upprörd när jag fortsatte: “Och så sa den store killen: ‘Vi dränker han i träsket!’” (jo han sa ‘han’ och inte ‘honom’, man sa så i Perstorp på den tiden och kanske även idag, vad vet jag?)

Mossan reagerade kraftigare än förväntat. Jag hade bara tänkt undvika hennes ilska och kanske förvandla den till lite sympati för lilla stackars mig som blivit så rädd. Men, nej, mossan gick igång på alla cylindrar och ringde polisen! På den tiden hade varje liten byhåla en egen polisstation med poliser som kände de flesta i byn. Dit ringde mossan och när samtalet var över tog hon mig ut i bilen och körde till polisstationen. Snacka om att överreagera! Nu gällde det att hålla tungan rätt i mun och inte nästla in sig i fler lögner än de som redan snurrade runt i min skalle.

Inne på polisstationen fick vi prata med Polis Persson. Ja, han kallades så. En tjock gubbe som jag avbildat i en teckningstävling på Barnens trafikskola. Vi skulle naturligtvis egentligen rita trafikmärken men jag tyckte det var löjligt så jag ritade en tjock polisgubbe istället och skrev undertill: ‘Polis Persson’. För den teckningen fick jag ett extrainsatt hederspris som delades ut av…just det, Polis Persson! Och nu satt jag alltså här med samma tjocka polis och mossan på polisstationen och skulle berätta vad som hade hänt. Det var ingen lätt situation, men jag fick improvisera när den tjocke polisen pressade mig på detaljer. Namn, utseende, klädsel och så vidare. Jag kom undan de flesta frågorna med att jag inte kom ihåg detaljerna. Resten, kan man säga, hjälpte mossan mig med indirekt genom att vara precis så uppjagad som hon kunde bli. Polis Persson gav upp den tuffa utfrågningen och tog istället ut den lille pojken och hans bålgeting till mamma i polisbilen för en tur runt byn, i hopp om att hitta de skyldiga. Eftersom de inte existerade kunde jag inte heller peka ut dem så vi vände åter och vid det laget hade mossan också lugnat ner sig något och vi åkte hem.

I efterhand har jag insett att Polis Persson redan från början insett att jag dragit en vals för att undkomma repressalier från den ilskna kvinna som också var min mossa. Åkturen han bjöd på var sannolikt för att lugna ner henne och inte för att hitta några misstänkta.

Drygt tjugo år senare satt jag hemma hos mossan och käkade lunch när hon plötsligt kom att tänka på denna hemska händelse. “Så hemskt”, sa hon. Jag invände instinktivt: “Men, har jag aldrig berättat sanningen…?” “Sanning? Vilken sanning”, frågade hon och såg, med all rätt, förvirrad ut…