Jakten på den amerikanska drömmen, del 1: Prästgårdsidyll och spelhelvete
Excellent marketing Hb’s affärsidé utmejslades efterhand till “att ta svenska produkter till USA, och eventuellt amerikanska produkter åt andra hållet, från USA till Sverige”. Detta var under mitten av 80-talet. Internet fanns naturligtvis inte. Av någon anledning som jag inte kan komma ihåg idag skaffade vi oss en mobiltelefon, eller snarare en bärbar mobil telefon. Notera den avsiktliga särskrivningen. Inte mobiltelefon utan mobil telefon som var bärbar. Det var en Motorola som vi bytte oss till mot en vattenscooter av en malmöföretagare i bärbar-mobil-telefon-branschen. Den var stor som en skokartong ställd på högkant med en regelrätt telefonlur överst. Hela paketet var tungt som attan. Vet inte om vi använde den så mycket och inte vart den tog vägen heller. Nämner det mest här som en tidsmarkering.
Affärsidén var ganska bra och med lite mer resurser, men framförallt om jag haft lite mer långsiktigt tänkande kunde det gått riktigt bra. Eftersom USA fortfarande var som en annan värld, väldigt avlägset på många sätt, fanns det en lucka att fylla där. Det var inte lika lätt som det är idag för en svensk företagare att hitta affärspartners och försäljningskanaler over there, men det var det vi tänkte vi skulle hjälpa till med.
Samtidigt skulle vi fånga The American dream. Ett one hit wonder var allt som behövdes. Ett klipp, en affärsdeal på den väldiga amerikanska marknaden som skulle få dollarmiljonerna att trilla in så man kunde checka ut från vardagsträlandet.
En av de som lockades av att få ut sina produkter på den amerikanska marknaden hette Egon Franzén, ett genuint original som rökte cigarr som den värste Groucho Marx (för de som är gamla nog att komma ihåg den figuren). Rökandet hade satt sig på stämbanden och kanske även på en del andra ställen. Hans röst var hes och skrovlig, nästan väsande, men det var inget som hindrade honom från att tända en ny cigarr. Han bolmade som ett ånglok i uppförsbacke.
Vi hade ingen som helst tidigare relation med honom utan råkade bara få nys om en produkt han hade utvecklat och av den anledningen hade vi sökt upp honom för att få veta mer om den. Han hade vad man kallar ett förflutet vilket hade vädrats i media och hans egen syn på detta förflutna hade han redan 1968 publicerat i en bok som hette Prästgårdsidyll och spelhelvete. När vi sen satt på hans kontor 16 år senare hade detta förflutna utökats med ytterligare bedrifter, men vi hade ingen som helst aning om dessa då och jag har fortfarande än idag inte satt mig in i dem. Han hade i alla fall gjort sig (ö)känd i stora delar av Sverige genom ett antal olika spel, som till exempel Amerikaresan, Referensspelet, Miljonkrysset och säkerligen några till. I samband med något av dessa hade han dessutom hamnat i dispyt med polischefen i Motala som hade avrått den polisman som var tänkt som kontrollant av Miljonkrysset och bland annat uppgivit “Franzéns tidigare bravader” som skäl för detta.
Vi hade som sagt noll koll på hans tidigare bravader när vi besökte honom där på prästgården i Skänninge. Han verkade närmast förvånad över att vi inte visste vem han var medan han stolt visade upp tidningarnas löpsedlar som han hängt upp på väggarna i kontoret. Jag som hade trott han var präst eftersom han bodde på prästgården insåg att hans aktiviteter kanske låg mer åt det världsliga hållet än åt det andliga.
1983 hade han fått patent på en produkt som hette Comset. Det var en ljusskylt i form av en liggande cylinder, kanske 80 cm lång, som man monterade på hatthyllan i bakrutan och anslöt elektriskt till bilen. Inuti cylindern fanns ett mindre antal meddelanden som man kunde lägga in, typ: “Du ligger för nära”, “Jag bromsar” eller vad det nu var. Affärsmannen Franzén menade att man skulle sälja in dessa till taxibilar som sedan kunde sälja reklamplatser. Nu kanske du tror att man la in de här meddelandena digitalt och att budskapet kom upp på en digital display i bakrutan. Nej, det här var alltså nästan förhistorisk tid, strax efter det man slopade runstenar och började skriva på papper. Digital teknik var väl knappt känt ens på NASA på den tiden. Budskapen till denna Comset gjordes på plastremsor som belystes inifrån cylindern och ut så att bakomvarande bilist (knappt) kunde läsa texten. Man fick nog komma ganska nära för att uppfatta budskapet, skulle jag tro. Apparaten, denna Comset, skulle manövreras, med en vipp-brytare på bilens instrumentpanel. Den skulle också kopplas via bromsljuset så att när man bromsade rullade meddelandet “Bromsa!” (eller liknande) fram med röd bakgrund och fungerade som ett extra bromsljus där i bakrutan. Det fanns vissa brister i produkten kan man väl säga, men den visade sig definitivt vara väldigt användbar när jag den 3:e januari 1985 skulle komma genom Immigration, det vill säga passkontrollen, på John F Kennedy airport i New York, på min första resa till USA.
Detta första besök “over there” var…upplevelserikt, skulle man kunna säga. Hade jag inte haft Egon Franzéns Comset med mig hade jag aldrig kommit in i landet. Och när jag väl blev insläppt…ja jisses!
Mer om det i nästa veckas blogg!
Franzén träffade jag aldrig mer. Tyvärr får jag väl säga för han hade nog kunnat inspirera till en och annan bok. Googlar man honom idag så konstaterar man att han var kontroversiell och verkade ha gjort skäl för epitetet “Spelkungen”.
Nästa veckas: Jakten på den amerikanska drömmen, del 2: I passkontrollen.