Jakten på den amerikanska drömmen, del 2: I passkontrollen

Vårt första företag, Excellent Marketing, hade som affärsidé att hjälpa svenska företag att hitta agenter och försäljningskanaler för sina produkter i USA. Det hade väl egentligen börjat med att vi letade efter amerikanska produkter att sälja i Sverige, men insåg nog ganska snabbt att det fanns mer pengar i att jobba åt andra hållet så att säga.

Ett av dessa uppdrag som vi fick att arbeta med var att hitta en köpare till rättigheterna att tillverka och sälja produkten Evergreen i USA. Evergreen var ett sätt att konservera stora gröna växter, såna man har i offentliga miljöer. Konserveringsvätskan sögs upp genom växtens rotsystem, växten dog men vissnade inte. Därefter behövde den inte den kostsamma skötsel som levande växter krävde.

En svensk guldsmedsfamilj ägde rättigheterna till patentet. Det fanns en fabrik i Helsingborg som både tillverkade konserveringsvätskan och behandlade växter så att de blev för evigt gröna - Evergreen!

Jag lyckades förhandla till mig rättigheten att hitta en köpare i USA. Det var inte en exklusiv rättighet så patentägarna kunde sälja till vem de ville utan min inblandning, men Excellent Marketing hade i alla fall fritt fram att göra vad vi kunde och hade ett avtal där provisionen var överenskommen till 1,6 miljoner dollar om vi lyckades.

Genom kontakter hittade vi Lee, en amerikansk affärskvinna, gift med en svensk man. Hon var baserad i New York City och gav ett väldigt proffsigt intryck och, inte minst, levererade hon inom några månader ett riktigt hot prospect, en högst kvalificerad potentiell köpare. Guldsmedsfamiljen informerades. De, i sin tur, blandade in Svenska Handelskammaren vilka arrangerade ett möte mellan köpare, säljare och oss mellanhänder, på General Electrics huvudkontor i New York City. Anledningen till GE’s inblandning var ett avtal mellan svenska staten och GE där GE skulle leverera elektronik till svenska JAS-projektet för 50 miljoner dollar och hade förbundit sig att hjälpa svenska företag att exportera varor till USA för motsvarande belopp. Datum för mötet var 7 januari (1985).

Torsdagen den 3:e januari satt jag på Northwest Airlines plan till New York City. På samma plan, men på betydligt bättre platser, satt far och son guldsmed. Jag var naturligtvis ganska upprymd av att komma till USA, detta fantastiska land som jag bara sett på film och tv-serier tidigare. Landet där drömmar blir sanna. Ja, du fattar. Jag såg verkligen fram emot det. Sen började son guldsmed att fråga om jag hade koll på alla faror och risker som lurade där i New York. Mina enda referenser var alltså filmer och tv-serier och en del mord jag läst om i tidningarna. De flesta filmer och tv-serier innehöll mord och våld. Son guldsmed berättade utförligt om allt farligt jag behövde känna till. När jag lämnade guldsmedernas bekväma fåtöljer långt fram i planet snurrade alla dessa varningar, risker, faror och eländes eländen i skallen. Det var i den sinnesstämningen jag befann mig i när planet landade sen eftermiddag på JFK.

Jag steg fram till passkrontrollanten och lämnade över pass och en tulldeklaration precis som alla andra. Han såg cool ut i sin uniform och hade en tuff attityd, precis som jag sett på film och tv.

Han: “Hur länge planerar du att stanna i US?”

Jag: “Jag vet inte exakt men en eller två veckor tror jag.”

Han: “Vad står det på din returbiljett hem?”

Jag: “Jag har ingen returbiljett eftersom jag inte visste när jag skulle åka hem. Åkte hit på enkel biljett.”

Han: “Hur mycket pengar du med dig?”

Jag: “Kanske fem hundra dollar? Jag ringer hem efter mer om jag behöver.”

Han: “På vilken adress ska du bo när du är här?”

Jag: “Hotell The President i New York.”

Så här i efterhand kan man väl säga att jag skulle förberett mig bättre inför min första resa till USA. Man åker aldrig dit med enkel biljett eftersom det säger dem att jag inte planerar att åka hem igen. Man åker dit med tillräckligt med pengar eftersom det då säger dem att man inte behöver jobba svart och illegalt medan man är där. Valet av hotell var bara något som dök upp i min skalle och inte något jag hade bokat.

Sen sa han: “Ser du den där dörren därborta?” och så pekade han i riktning bakåt i lokalen. “Gå in där så kommer de att hjälpa dig. Nästa!” Lite slokande vände jag om och trängde mig bakåt genom kön och kom bort till den där dörren som jag öppnade och steg in genom.

Där uppenbarade sig ännu en stor lokal med hundratals människor som satt och väntade på sin tur. Jag tog en nummerbiljett och satte mig ner på en ledig plats. Efter ett par timmar blev det min tur. En uniformsklädd och beväpnad man tog emot mina papper och ställde samma frågor som passkontrollanten. Han förklarade varför jag skickats in till honom och att man inte kunde släppa in mig i USA. Det enda positiva med det var att jag skulle slippa alla faror som väntade på mig i New York, men jag ville inget annat än utsätta mig för dessa. Hade jag kommit så här långt så skulle jag fan in i landet också!

Sen sa han: “What’s that you’re carrying under your arm?”

Jag tittade ner på kartongen som jag nästan glömt bort. Den innehöll en Comset (se förra veckans blogg).

Jag: “A Swedish product that I will try to sell in here in the US.”

Han: “What’s it for? What good does it do?”

Istället för att ge mig in på en lång komplicerad förklaring sa jag: “It’s for commercials.”

Han: “Commercials? Well, why didn’t you say that in the first place? Welcome to the United States, sir!” Sen stämplade han mitt pass och mina papper och jag kunde därefter passera passkontrollen utan problem.

Men problemen var naturligtvis inte slut där. Nu skulle jag ta itu med farorna och de skulle söka upp mig mycket snabbare än jag kunde ana. Mer om det nästa vecka i: Jakten på den amerikanska drömmen, del 3: Run, run, run!!