Jakten på den amerikanska drömmen, del 3: Run, run, run!!

När jag kom ut från terminalen, ute i det fria och för första gången på riktigt beträdde amerikansk mark var klockan närmare midnatt. Till och med denna väldiga flygplats låg nästan öde. Det var vinter, snöigt och kallt. Nu skulle jag hitta rätt buss för att ta mig in till Manhattan och det fortfarande obokade Hotell President på 48:e gatan på Manhattan. Varför jag valt just Hotell President? Jo, därför att jag hade hört någon nämna det hotellet i samband med en vistelse i NYC. Mer än så behövdes inte för att jag skulle utse det som min bas under min första USA-vistelse. Tripadvisor, Booking.com och Hotels.se låg fortfarande decennier bort.

Det dök upp en buss vars skylt sa Manhattan. Jag steg på. Ett par, tre andra personer satt redan på bussen. Dörrarna stängdes och vi åkte iväg. På vägen in, genom Queens och in på Manhattan, fascinerades jag av synen utanför; The Big Apple.

Vi stannade vid Grand Central Station. Det var mörkt och skumt, man kunde ana farorna som lurade runt hörnet. Vi var två som steg av bussen. Den andre var en vit kille i min ålder. Typiskt amerikansk kille, tänkte jag. Han, till skillnad från mig, utstrålade säkerhet. Han var hemma här, det kunde jag se. Det var väl också allt jag hann tänka innan en stor, jag menar STOR, svart man dök upp runt hörnet.

“Need a cab?” frågade han utan att se snäll ut.

Jag tittade på min ‘busskompis’ samtidigt som jag inte hade en susning om vad jag skulle göra. Kompisen frågade mig vart jag skulle, jag svarade “The President” och sen sa kompisen ok till den enormt stora mannen som påstod att han var taxichaffis. Någon taxi kunde jag inte se, men han förklarade att den var runt hörnet. Med tanke på alla varningsord jag hade med mig från flygresan så kan det tyckas märkligt att jag följde med runt hörnet, men det gjorde jag alltså, och där stod faktiskt en klassisk New York Cab. Kompisen och jag slängde in vårt bagage i bakluckan och hoppade in i baksätet medan den enormt store chaffisen satte sig i förarstolen som redan var knäckt av hans massiva kroppshydda och gjorde att han nästan låg ner i bilen.

Vi började rulla iväg medan vi gav honom namnen på våra respektive hotell. Det här var inte alls som New York City är idag, fullt pulserande med mängder av människor ute dygnets alla timmar, utan mycket mörkare och tystare, nästan öde. Vintern hade förmodligen en viss inverkan, men staden var mörkare på många sätt.

“Put the meter on!” uppmanade plötsligt kompisen chaffisen. Jag fattade ingenting. Chaffisen ignorerade och argumenterade medan kompisen fortsatte att insistera på att taxametern skulle sättas på. En helt legitim begäran, om du frågar mig.

Sen vänder kompisen sig till mig och viskar: “It’s a scam, we need to get out of here asap! Next red light we just jump the hell out of here, grab the luggage and run like hell!, Ok?”

Fatta nu att jag undrade om det här var på riktigt eller bara på film.

“Now!” sa han plötsligt. Taxin stannade för rödljuset och vi for bägge ut genom bakdörrarna, slängde upp bagageluckan, slet ut vårt bagage och sprang utav helvete! Det var snöigt och halt, och jag var tungt vinterklädd, men jag sprang utav helvete ändå. Vi var säkert femtio meter bort när den enormt store chaffisen lyckats ta sig upp ur sätet och ut ur bilen. Han skrek högljutt efter oss. Där och då lärde jag mig en mängd nya svordomar på amerikansk engelska.

När vi kände att faran var över saktade vi ner och hämtade andan. Han berättade att det var en scam där någon extraknäckande snut som står några kvarter bort skulle vara inblandad. Jag fattade inte hela upplägget men enligt kompisen skulle det sluta med att vi antingen betalade en summa till snuten eller spenderade en natt eller flera bakom lås och bom.

Sen frågade han var jag var ifrån och jag berättade naturligtvis. “Så kul!” sa han och fortsatte: “Jag är från Stockholm.”

Han var alltså svensk och en slags äventyrare där han reste runt i världen och letade upp farliga och spännande jobb. Nu var han på väg till Seattle för att jobba som brandman. När vi snackade vidare visade det sig att vi båda varit på samma träningsläger i Taekwondo i Köpenhamn i mars 1977, åtta år tidigare. Det är då man säger ‘världen är liten’.

Han visade mig sedan vägen till mitt hotell på 48:e gatan. Det fanns lediga rum.

Nu hade jag överlevt både passkontrollen och resan till hotellet på Manhattan.

Nästa vecka, fjärde och sista delen: Jakten på den amerikanska drömmen, del 4: Blåsningen!