Jakten på den amerikanska drömmen, del 4: Blåsningen!
Manhattan var på den här tiden inte alls som det är idag. Broadway var smockfullt med porrbiografer och -klubbar. Antalet porrkanaler på hotell-tvn var fler än de anständiga kanalerna och då hade jag ändå uppemot hundra kanaler att välja på. Hemma hade vi två och ingen av dem kunde kallas porrkanal. Tonläget var hårt. Alla dessa varningsord och förmaningar jag bjudits på under flygresan hit gjorde sitt till för att få mig att känna att jag närsomhelst kunde bli överfallen och rånad, i alla fall under dygnets mörkare timmar vilket vid den här tiden på året var ungefär hälften av de tjugofyra. På grund av årstiden var ju turisterna dessutom få och rent matematiskt var jag därför ännu mera utlämnad till de lokala gangsterna.
När jag vaknade upp efter första natten var det fredag och jag hade en hel lång weekend att spendera innan mötet uppe på GE’s huvudkontor. Jag vandrade runt en hel del men höll mig mestadels i samma del av Manhattan upp till Central Park. En kväll kom jag gående i på en av avenyerna. Det var nästan folktomt. Kallt som attan. Mörkt, om än upplyst av ljusskyltar och gatbelysning. Jag gick i mina egna tankar och tittade ner på marken för att undvika snö- och isfläckar. Men så slog jag en blick uppåt, framåt och såg ett gäng ungdomar komma emot mig, kanske åtta, tio stycken. Alla fattar ju vad det är för några som rör sig i gäng, sent på kvällen i en av världens farligaste städer. Gangstergäng. Jag hade sett sådana tidigare, 1973, på en “språk”-resa i Bournemouth på engelska sydkusten. Då slog de halvt ihjäl en kille som fick skickas hem i ambulansplan. Nu hade jag dem framför mig, kanske femtio meter bort. Inga andra syntes till. Vi skulle mötas, det var oundvikligt. Att vända om eller gå över till trottoaren på andra sidan skulle vara ett svaghetstecken som de skulle utnyttja. Det fanns bara en väg för min del; den rakt fram mot dem.
Jag spände blicken i trottoaren och gick rakt fram. Steg för steg närmade jag mig den oundvikliga konfrontationen med dessa våldets män. Likt bowlingklotet gick jag rakt in i hopen av käglor utan att för ett ögonblick stanna eller vika av från min kurs. Käglorna studsade åt sidan, men jag fortsatte utan att överhuvudtaget lyfta blicken från trottoaren framför mig. Återigen hörde jag en mängd nya svordomar och skrik bakom mig. Håret reste sig i nacken. I vilket ögonblick som helst skulle det komma en kula, en kniv eller åtminstone ett slag i nacken. Men svordomarna dog ut och jag fortsatte utan att bli överfallen. Förmodligen och rimligtvis antog de att jag var ett psycho, kanske till och med livsfarlig.
På söndagen tog jag en cab till World Trade Center, tvillingtornen. Taxichaffisen var en äldre, mycket trevlig man som tog mig på en liten sightseeing på vägen dit. Han berättade bland annat om sin tid som pilot under andra världkriget, väldigt spännande berättelser.
Jag tog hissen, eller rättare sagt hissarna, upp i det ena av tvillingtornen och kom högst upp där det fanns en restaurang. Jag kände hur byggnaden svajade svagt, det gjorde den verkligen. Den var byggd på det sättet. En vaktmästare informerade mig om att man måste ha kavaj för att få komma in på restaurangen och att man kunde låna sådana i våningen under, vilket jag gjorde naturligtvis. Från toppen av detta tvillingtorn kunde jag se Frihetsgudinnan som en liten miniatyr långt där nere.
När måndagen kom gick jag till Lexington Avenue där General Electrics huvudkontor låg på den tiden. Därutanför mötte Lee, Steve och Paul upp. De två sistnämnda var de potentiella köparna som nu skulle fås att skriva på ett kontrakt så att vi andra kunde få uppleva The American Dream, bli skitrika helt enkelt. De var mycket trevliga, väldigt sociala. Det var även första gången jag träffade Lee även om vi hade pratats vid över telefon ett flertal gånger.
Vi blev mottagna nere i receptionen av en man som jag antar var en assistent av något slag. I hissen upp förklarade han att det var ytterst ovanligt att man tog emot gäster på det här sättet och att det enbart var tack vare svenska regeringen (Exportrådet) som detta lät sig göras. När det gällde nya produkter som skulle introduceras fanns det ett helt system av filter som de måste ta sig genom och det första av dessa var på en årlig mässa i Florida där den första utsållningen gjordes. Jag vet att jag tänkte ‘coolt, men vad fan har GE med detta att göra?´. Vi skulle ju bara ha en mötesplats. För min del kunde vi ha träffats på mitt hotell, eller kanske på guldsmedernas hotell som sannolikt var ett par klasser bättre än mitt.
Väl uppe på en av de absolut översta våningarna steg vi ut ur hissen och kom ut i en väldigt lyxig reception, lounge. I ett hörn satt ett gäng arabiska prinsar - ja, jag antar att det var prinsar baserat på mängden smycken och guld som hängde runt hals och händer. Kanske till och med far och son guldsmed var impade? Ut från det rum vi strax skulle gå in i kom en delegation från kinesiska regeringen. Excellent Marketing var nu på rätt nivå på samhällsstegen. Nej, jag skojar bara - så verklighetsfrämmande hade jag inte blivit. Istället, och det här kommer jag ihåg väldigt tydligt, vände jag mig från mötesbordet och tittade ut, såg topparna av andra skyskrapor och tänkte på att jag bara för en vecka sedan hade målat väggarna i den källarlokal på Järnvägsgatan i Hässleholm som vi hade inrett som huvudkontor åt Excellent Marketing för en hyra på 325:- i månaden. Nu satt jag här, i toppen av GE’s huvudkontor på Manhattan och diskuterade multimiljondollaraffärer. Eller, jag ska vara ärlig; jag diskuterade inte så mycket. Det överlät jag till de andra och det skötte de så bra. Alla var belåtna. Köparna hade bestämt sig för att satsa på Evergreen. Marknaden i USA bedömdes vara enorm. Det beslutades att de nu skulle ordna finansieringen vilket de inte bedömde som något problem. Sexton miljoner dollar var belopp de ansåg sig kunna få fram på några veckor, max någon månad. Mötet avslutades med att guldsmederna överlämnade små varuprover, Evergreens i minikrukor, åt köparna och värdarna.
Vi, Lee, Steve, Paul och jag tog en taxi till en restaurang och åt en trevlig middag. Stämningen var på topp. Detta var seriösa och mycket trevliga killar. Middagen var den lyxigaste på den här resan. Excellent Marketings representationskonto var begränsat. Jag slapp betala. Dagen efter åkte jag hem till Sverige och min familj, nöjd och full av tillförsikt. The American Dream var inom räckhåll.
Någon månad senare befann jag mig i Florida när jag fick ett samtal från Lee som berättade att köparna nu hade ordnat finansieringen och att vi alla behövde träffas igen för att slutföra affären. Jag ringde far guldsmed. Hans unga hustru svarade och berättade att de befann sig i New York. General Electric hade hört av sig och sagt att om de vill göra affärer bör de komma till New York omgående. Vem kan klandra dem? Jag hade inte exklusiva rättigheter och jag hade förmodligen gjort samma sak om jag var i deras kläder; åkt över snabbast möjligt för att skriva det där kontraktet som skulle inbringa 16 mille i dollar. Sent på kvällen fick jag tag på son guldsmed. Han bekräftade att GE ringt och att de slängt sig på flyget. Märkligt nog lät han inte glad när han berättade detta för mig men sen förstod jag varför. När GE ringde hade de sagt “Om ni vill göra affär ska ni komma över. Vi vill erbjuda er en deal.” Såklart att de åkte över och det de blev erbjudna var en produkt liknande Evergreen, men bättre. Evergreen var därmed en död produkt, åtminstone i USA. Varuproverna som guldsmederna lämnat kvar efter första mötet hade skickats till GE’s labb i Connecticut (tror jag det var) där man analyserat innehållet i konserveringsmedlet, förbättra och utvecklat det och tyckte nu det var schysst att erbjuda far och son guldsmed att köpa rättigheterna för Europa. Guldsmederna avböjde.
Vad jag vet blev varken Evergreen eller den förbättrade versionen någon big hit.
För min del blev det plus på erfarenhetskontot men minus i kassan.