Fördomar är just fördomar

När jag sålde lås och larm i mitt delägda företag Lås & Larmteknik blev jag en dag uppringd av en dam vars röst tveklöst avslöjade att hon var av utländsk härkomst. Hon ville ha ett larm till bostaden.

Vi jobbade egentligen inte med hemlarm eftersom vi inte var intresserade av att konkurrera med de dåvarande storbolagen som “sålde” “billiga” hemlarm. Egentligen sålde de inga larm - de hyrde ut dem och eftersom de hyrde ut dem blev de svindyra efter ett år eller två, så de var ju inte billiga heller, men det lät ju billigt med ett par hundra i månaden. Det var inga bra larm heller eftersom montören som kom för att installera det skulle leverera 3-4 larm om dagen. Det var omöjligt att hinna installera ett kvalitetslarm på de premisserna. De kunder vi faktiskt sålde inbrottslarm till var medvetna om kvaliteten och hur dålig idén med att hyra ett larm var så de värdesatte ett ordentligt larm och var villiga att betala för det.

När den här kvinnan som jag hade i luren sa att hon ville ha ett inbrottslarm till bostaden tänkte jag “lägenhet” och “svag ekonomi”, baserat på ingenting annat än hennes invandrarsvenska. Inte särskilt professionellt och inte särskilt schysst överhuvdtaget med andra ord. Jag förklarade att jag satt i bilen och inte hade min kalender med mig så jag tog hennes nummer, skrev ner det på en lapp och lovade att återkomma för att boka en tid för besök.

Inte direkt medvetet, men absolut styrt av mina fördomar, försvann lappen och mitt löfte om att återkomma ut i det tomma intet. Jag la mitt fokus på större affärer och glömde bort kvinnans förfrågan.

Någon vecka senare ringde hon upp mig igen och var lite lätt irriterad för att jag inte återkommit som jag lovat. Den väl avvägda uppläxningen av den slarvige försäljaren hade effekt. Nu skämdes jag faktiskt lite och lovade komma hem till henne för att ge ett prisförslag på inbrottslarm i bostaden. Således bokade vi dag och klockslag.

När jag kom fram till adressen undrade jag om jag kommit rätt. Det här var en stor patriciervilla i tre plan plus källare. Jag hade såklart misstagit mig. Mina fördomar hade gett mig helt felaktigt underlag för att utvärdera denna potentiella kund.

Det slutade med att hon beställde inbrottslarm, brandlarm, porttelefon, internt trådbundet nätverk (så att sönerna skulle kunna spela dataspel med varandra) , telefonväxel med 15 telefonapparater, 2 parabolantenner (hennes mamma ville se alla kanaler från hemlandet) och två kompletta antennnät för 15 rum (så att man skulle kunna se alla kanaler från bägge parabolerna i alla rum). Ordern låg på 130.000:-, en order som jag alltså höll på att missa på grund av mina fördomar.

En liten viktig detalj för den fortsatta berättelsen är att kvinnan berättade att hennes särbo hade arbetat med parabolantenner i 25 år men att hon hellre ville köpa det av mig när vi ändå skulle installera och dra så mycket kabel.

Vi hade en kille anställd som kunde det här med paraboler och antennät så han ritade upp hur antennkabeln skulle dras ut till de olika rummen. Det var alltså dessutom dubbla nät eftersom det var två praboler.

Under veckan när våra montörer var där och arbetade ringde en av dem och sa att kvinnans särbo hade sagt att vi skulle dra kabeln på ett annat sätt, andra kabelvägar. Jag sa att vi gör som han säger och tar det som en extrabeställning eftersom det skulle ta längre tid och kräva mer kabel.

När det var dags att fakturera hamnade fakturan på 150.000:- och jag tänkte att jag sannolikt skulle få ett samtal från kvinnan med en undran om varför fakturabeloppet skiljde sig från det offererade priset. Och, mycket riktigt, kvinnan ringde ett par dagar efteråt och undrade över skillnaden. Jag sa att det var på grund av att hennes särbo gett nya direktiv. (Ärligt talat skulle jag ju ha kontaktat kvinnan och kommit överens med henne innan vi fortsatte arbeta efter särbons direktiv.) Hon accepterade förklaringen och hade inga invändningar.

Någon dag senare ringde en riktigt förbannad särbo som kallade mig för en del fula saker och bland annat sa att jag saltat fakturan. De skulle ta det här till domstol om så behövdes. Jag svarade kaxigt med att jag inte hade några bekymmer med det och lade kanske till något nedlåtande ord om honom. Han öste på med att idiotförklara mig och skröt om sin egen förträfflighet på området antenner vilket han arbetat med i 25 år. Jag frågade då om han inte funderat över varför hans särbo, om han nu var så jävla duktig, inte hade köpt det av honom. Han slängde på luren med orden “Vi ses i rätten!”. Det hade varit ett kundsamtal på en nivå som verkligen var ovanlig, milt sagt.

Mindre än en halvtimme senare ringde han igen, nu med ett helt annat tonläge, och bad om ursäkt för sitt dåliga uppträdande och förklarade att de självklart skulle betala fakturan. Det gjorde de senare på förfallodagen.

Det kunde slutat där, men ytterligare ett halvår senare ringde han och sa att han köpt ett hotell i staden där han bodde och undrade om jag ville lämna offert på ett brand- och utrymningslarm. Självklart svarade jag ja. När jag kom till hotellet mottogs jag som någon slags VIP av denne man som jag haft en väldigt hetsig dispyt med där vi i princip idiotförklarat varandra. Han presenterade mig för sin personal och bjöd mig på väldigt fin lunch. Några dagar senare fick han offerten. På nyårsaftons eftermiddag (!) ringde han och beställde enligt offert. Ytterligare några veckor senare levererade vi.

På grund av mina fördomar och min oprofessionella hantering av den här kvinnans ursprungliga förfrågan kunde jag gått miste om försäljning på flera hundra tusen kronor, men oavsett försäljning eller ej är det oprofessionellt, oschysst och otrevligt att bedöma en människa baserat på fördomar om det ena eller det andra.