Att vara småföretagare
Att starta en företagsverksamhet från scratch innebär vanligtvis att man har en tjänst eller produkt som man kan leverera till en kundkrets som vill ha den. Beroende på hur bra man är på att leverera och på kvaliteten på det man levererar har man framgång, motgång eller till och med misslyckande. Men om man har framgång och expanderar verksamheten behöver man ofta fler händer, fötter och huvuden än de man själv har att tillgå, åtminstone om man jobbar som hantverkare, som till exempel rörmokare, snickare, plåtslagare eller låsmontör. I mitt fall gick jag från att ha jobbat själv i något år och sedan blev vi tre delägare för att växa till totalt 35 anställda med kontor/butik/låsverkstad i Eslöv, Lund, Malmö, Helsingborg och Simrishamn.
Allt eftersom vi växte uppstod nya arbetsuppgifter som jag inte hade jobbat med tidigare: Personalfrågor! Det var ju inte riktigt så man tänkte från början att “jag är så bra på personalfrågor att jag tror jag startar ett företag!” Personalfrågor är något som istället kommer på köpet, varken man vill det eller ej och varken man är bra på det eller ej. Du förväntas bara fixa det eller så anställer man en personalchef men det kostar en bra slant. I mitt fall tog jag gärna in en bra konsult - PeU-teamet i Eslöv - när det behövdes. Men, som sagt, det var inte personalfrågorna som hägrade när man drog igång företaget.
Vi hade lyckan att hitta väldigt bra personal, många som stannade länge och var väldigt duktiga på sina arbetsuppgifter, annars hade vi naturligtvis inte växt som vi gjorde. Men ibland gör man en missbedömning, man tror att det kommer att fungera för att senare upptäcka att det här inte blev bra. Det innebär inte per automatik att den anställde inte är bra på det han eller hon gör, men det betyder att man tillsammans inte har fått det att funka.
Vi hade till exempel en man från ett västeuropeiskt land som utförde sina uppgifter klanderfritt med väldig noggrannhet. Enda problemet var att jobben han utförde tog för lång tid så de gick inte ihop sig ekonomiskt. Trots både personalkonsulter och professionella arbetsledare gjorde vad de kunde så funkade det inte. Det de andra gjorde på en timme tog honom 2 eller 3 timmar, typ så. Så en dag tog jag ett snack med honom, förklarade att vi inte kunde fortsätta som vi gjort (han var naturligtvis väldigt medveten om problemet efter alla insatser vi gjort) och sa: “Nästa vecka är jag bortrest. Den veckan ska du använda för att söka ett nytt jobb. Här är en lista på företag som du kan kontakta och du ska begära fem tusen kronor mer i månaden än vad du har här. Du kommer att få jobb, jag lovar dig. Och du får använda firmabilen för att åka runt. Så ses vi här när jag är tillbaka efter min resa.” När vi sedan sågs igen förklarade han glatt att han fick jobb på företaget överst på listan och att han hade fått fem tusen mer i månaden än han hade hos oss! En win-win lösning alltså. Han jobbade kvar där i många år och gör kanske så än idag.
En annan larmtekniker vi anställde var en kul filur som bodde på en båt i hamnen. Vi lät inte hans dreadlocks avskräcka oss från att provanställa honom. Han hade flera års erfarenhet i yrket och hans frisyr spelade ingen som helst roll. Kanske det var en felbedömning? Kanske vi skulle reagerat på dreadlocksen i kombination med att bo på en båt? Kanske det var tecken på liiite för mycket…av någonting? Hursomhelst, vi provanställde honom och skickade honom till Mercus Yrkeskläder i Malmö för att dressa upp i våra kläder från topp till (bokstavligen) tå. Det där med ‘tå’ var inget för honom, uppenbarligen, för när han första dagen kom till jobbet var han klädd i våra arbetskläder från topp till vrist. På fötterna hade denna unge man flip-flops!! Det hade man inte sett tidigare! Visst matchade de dreadlocksen men vi kan inte skicka ut våra anställda till byggarbetsplatser i flipflops. Man måste ha godkända skyddskor. Så jag skickade iväg honom till Mercus igen.
Hans första uppdrag var att installera inbrottslarm i ett antal nybyggda villor av högre klass i Södra Sandby. Efter några dagar där blev jag uppringd av byggaren som berättade att vår tekniker var så skitig av sig att han satte finger- och handavtryck på de vita väggarna runt de apparater han monterade upp. De var tvungna att måla om efter honom. Inte så kul att höra. Någon vecka ytterligare hade fler klagomål kommit in. Bland annat ritade han någon slags signatur överallt där han jobbade, en liten streckgubbe på manöverpanelerna till de larm han installerade. Min kompanjon och jag bestämde oss för att informera honom om att han inte skulle får fortsatt anställning efter provanställningen, men under det informationsmötet insåg jag att han inte kunde få fortsätta en enda dag till så jag sa: “Du slutar nu och jag kör dig hem.” Jag körde därefter hem honom till båten i hamnen i den arbetsbil han haft till sitt förfogande under de veckor han jobbat hos oss. Den var oerhört skitig invändigt, grisigt skitig om man säger så. Efter att ha lämnat av honom tog jag bilen till grannfirman i Eslöv för en fullständig rekonditionering. Grannfirman sa att de aldrig sett en grisigare bil. Och då hade rastakillen kanske bara haft den en månad.
Personalfrågor var som sagt inte mitt huvudintresse från början men det var ett ämne som gav upphov till en del udda upplevelser. Vi hade en kille som en måndagmorgon insisterade på att bli uppsagd, vilket jag beviljade. När han lämnade mitt rum vände han sig till hela personalstyrkan som satt och åt frukost: “Guess what! I got fuckin’ fired!” Därefter tog han av sig alla arbetskläder tills han stod i kalsongerna och ringde sedan sin fru och beordrade henne att hämta honom. Sen gick han ut genom butiken och ställde sig utanför för att vänta på att bli hämtad. Detta var 8 december och det var full snöyra utomhus.
En annan gång kom en av våra elektriker in till mig och ville jag skulle rapportera en olycka till Arbetsmiljöverket. “Javisst ska jag det om du lämnar mig en skriftlig rapport över vad som hänt”, svarade jag. Det tog några veckor innan jag fick den på mitt skrivbord. Han hade arbetat på en sån där trappstege - tre eller fyra steg hög - och gått ner på fel sida och därför ramlat i golvet och skadat ryggen. Det fanns inget sjukhusbesök dokumenterat som kunde styrka att han skadats men jag var inte den som krånglade med det i det läget så jag skickade iväg den där rapporten till Arbetsmiljöverket. Någon vecka senare ringde en dam därifrån och undrade om jag hade utrett olyckan varpå jag undrade “Vad fan är där att utreda, karljäveln gick ner på fel sida om stegen, klart som fan man trillar i backen då!” Ja, jag vet, man ska inte kalla sina anställda för ‘karljäveln’ men jag hade kanske en dålig dag eller så tyckte jag bara frågan var oerhört jävla dum. Hursomhelst, så ska man inte svara när Arbetsmiljöverket ringer. Några veckor senare fick jag ett personligt (straff-)besök därifrån. En kvinna som skulle undersöka arbetsförhållandena på vårt företag dök upp. I det tysta förbannade jag det faktum att vi expanderat så mycket att vi behövde ägna oss åt sådant här. Hon letade ivrigt efter något att slå ner på och till sist hittade hon den dolda svulsten under vår välpolerade yta: Våra tekniker och montörer körde företagets bilar i tjänsten, varav ett flertal var Volvo V70, Renault Megane och liknande. Bra bilar på den tiden alltså. Jag tyckte själv att vi hade varit måna om deras arbetsmiljö i det fallet, de spenderade ofta ett par timmar om dagen i bilen så det var inte mer än fair att de då satt i bra bilar med bra komfort. “Hur är det med förarutbildningen?”, undrade hon. Något överraskad svarade jag att de alla hade körkort och då hade lärt sig köra bil. Det var inte vad hon ville höra, eller så var det precis det hon ville höra, när jag tänker efter. u hade hon hittat något hon kunde slå mig i skallen med. Jag blev beordrad att sätta samtliga cirka 20 montörer/tekniker som körde bil i tjänsten på utbildning i halkkörning. När jag inte hörsammat ordern inom några veckor fick jag en varning med hot om vite på en massa tusenlappar så jag bokade in alla på denna viktiga utbildning för en kostnad av, om jag kommer ihåg rätt, 80.000:-. Lite senare sålde vi företaget och för mig personligen var en av de främsta anledningarna till försäljningen att jag inte ville jobba med personalfrågor längre.
Det ska dock betonas att vår personal på det stora hela var fantastisk på alla sätt och vis, men det är de här undantagen som blir anekdoterna. Det finns några till att berätta men det är kanske bäst att låta dem ligga kvar i skrivbordslådan tills vidare.