Jag går och fiskar…

Sommaren när jag fyllde 40, 1996, var Gyllene Tiders “Jag går och fiskar” den stora hiten och även en av mina favoritlåtar.

Christopher var då 11 år och vi bodde i Hässleholm. Han hade frågat mig många gånger om vi inte kunde åka ut och fiska någon gång men det hade inte blivit av. Inte förrän denna varma sommarkväll. Jag hade kommit hem från jobbet, ätit och kände att detta var en perfekt sommarkväll för fiske. Christopher blev såklart glad när jag frågade om vi skulle sticka ner till Finjasjön och fiska. Senare har jag förstått att Finjasjön är en väldigt bra fiskesjö, men endast från båt och absolut inte från strand vilket i någon mån förklarar bristen på fångst den här kvällen. En annan förklaring kan vara att den vuxne i fiskelaget var inkompetent som fiskare.

När vi parkerat bilen och plockat ut fiskespön och -dragen gick vi ner mot sjön. På vägen dit passerade vi en familj som satt och grillade vid en av grillplatserna där. De verkade ha trevligt, det var ju verkligen en härlig sommarkväll. Nere vid sjön började jag inse att det här kanske inte var världens bästa plats att fiska på, men nu var vi där och det fanns inte tid till att åka runt och leta efter något bättre.

Där vi stod, vid en liten å som mynnade ut i sjön, var det stenigt och kanske tio meter över till andra sidan ån, där vassen stod tät. Christopher gav upp ganska snabbt. Det var svårt att kasta så att draget inte hamnade på andra sidan och dessutom bidrog bristen på livstecken under vattenytan till att förhoppningarna skruvades ner. Ingenting nappade överhuvudtaget, om man inte räknade bottennapp och den envisa vassen på andra sidan som mer än gärna grep tag i fiskedragen.

Det började skymma, Christopher ville åka hem och jag sa: “Bara ett kast till.” Varför jag ville göra ett kast till är så här i efterhand obegripligt men kanske jag ville uppleva den där känslan av att inte få napp, att inte ens vara i närheten av det, en gång till?

Så jag slängde iväg draget en gång till. Det landade nära vassen på andra sidan. För nära visade det sig. Draget fastnade. Jag drog. Vassen höll emot. Jag drog hårdare. Vassen svarade med samma kraft. När man drar i ett spö där draget fastnat i ett eller ett par vasstrå kan man liksom känna hur spänt allting blir, spöt, linan och vassen. Det känns nästan som att linan töjs en aning, sträcks ut och blir aningen tunnare och elastisk. Den kan brista om inte vassen släpper taget om draget först. Vad man inte ska göra är att dra rakt emot sig, eller i riktning mot någon annan. Om vassen släpper kommer draget som skjutet ur en kanon i den riktning man drar. Allt det här är sunt förnuft naturligtvis, något som alla begriper. Det gör ju jag också, men ibland agerar man inte enligt principen sunt förnuft.

Ungefär samtidigt som när jag kände hur motståndet från andra sidan vattendraget släppte glimmade något till i mitt synfält, men jag hann inte ens blinka förrän det relativt tunga draget träffade ögat med en sjujäkla smäll, följt av all denna fiskelina som la sig likt en julgransslinga runt mig och stenarna jag stod på.

Det gjorde inte direkt ont. Men synen försvann på det ögat. Helt svart. Jag kände på fullt allvar med handen om ögat satt kvar där det skulle men det var omöjligt att avgöra. Däremot kände jag hur draget fastnat i underläppen. En av de tre rostiga krokarna hade gått igenom underläppen så att hullingen kommit ut på andra sidan och höll bytet på plats. Jag hade äntligen fått napp. Om det fanns en gädda som lurade där i vassen gladde han sig garanterat nu och tänkte “what goes around comes around”.

Jag vände mig mot Christopher som tittade tillbaka på mig, lätt skrämd av vad han såg. I det läget visste jag inte om ögat fanns kvar där det skulle sitta och att döma av hans ansiktsuttryck kanske det hängde på en tråd ut från ögonhålan? Medan jag försökte förklara för honom att “det är lugnt, Stoffe, pappa har det här under kontroll” talade verkligheten om för honom att det inte var sant. Inte ens i närheten.

Jag lirkade ut krok med hulling ur underläppen och fortsatte sedan med att trassla mig ur den härva av fisklina som lagt sig över mig och stenen runt mig, där den naturligtvis också fastnade, medan Christopher samlade ihop fiskegrejerna. Vi gick sedan mot bilen och vid det laget hade jag börjat inse att jag inte var lämplig som bilförare, ovan som jag var med att se bara med ett öga, dessutom blödde jag fortfarande ymnigt.

När vi passerade familjen vid grillplatsen stannade jag och frågade om någon kunde ringa en ambulans. Med det fungerande ögat såg jag i deras ansiktsuttryck att jag nästan chockat dem. En av dem plockade omedelbart upp sin mobil och ringde SOS. En annan yngre kille reste sig direkt och sa på sin invandrarsvenska: “Du, du kan fan inte sitta här och vänta på ambulansen - jag kör dig till sjukhuset med en gång!” Är det så illa tänkte jag. Jag började inse att jag kanske var mer i behov av hjälp än jag först förstått och att jag hade tur att den här vänliga och hjälpsamma familjen fanns där och tog hand om mig och Stoffe.

Vi hoppade in i hans bil och åkte ut på vägen mot Hässleholm. Efter kanske bara en halv kilometer såg vi ambulansen komma emot oss med blåljusen igång. Vi fick dem att stanna och jag fick en professionell kontroll av ambulanssköterskan. Ögonbrynet var spräckt, därav det kraftiga blodflödet, annars var det ingen fara. Ögat satt där det skulle och synen skulle sannolikt komma tillbaka, vilket jag nu märkte att det redan hade börjat göra. Efter lite omplåstring kunde jag hoppa in i min hjälpares bil igen och åka tillbaka till min egen bil tillsammans med Christopher. På vägen tillbaka märkte jag att det luktade alkohol och insåg att min hjälpare sannolikt körde med mer alkohol i blodet än vad som var tillåtet, så jag sa till honom: “Jag är väldigt tacksam över att du hjälpte mig men du borde inte köra bil när du druckit alkohol. Du kan bli av med körkortet.”

“Du, ingen fara mannen, jag har inget körkort, jag är bara sexton år.” svarade han. Jag valde att avstå fortsatt diskussion i ämnet. Detta korta lilla samtal med min hjälpande chaufför är ett exempel på upplevelser i verkliga livet som jag använder när jag skriver mina böcker och just denna hamnade i en lätt omarbetad version i Sentimental Journey I.

När jag kom hem undrade naturligtvis Lena vad som hänt när hon såg min nedblodade, tidigare vita, t-shirt. Hon är inte den dramatiska typen, så det var lugnt, snarare så kunde hon inte hålla sig för skratt när jag berättade. Ingen sympati där inte.

“Går och fiskar” blev på grund av denna upplevelse inte bara min favoritlåt utan även min signaturlåt denna sommar och berättelsen framkallade många skratt på min 40-årsfest några veckor senare och låten spelades många gånger denna kväll.