Gessle, “The Hearts” och jag.
I början av 80-talet när Gyllene Tider var gigantiskt stora och hysterin hos tonårstjejerna i Sverige nästan nådde Beatles-nivå hade jag och en kompis halkat in på en invigning av en ny inspelningsstudio i Getinge i Halland. Det var så att jag något år tidigare blivit kompis med en halmstadskille, Clabbe, som var ihop med Klara, en av de tre systrarna som utgjorde Chattanooga - de med mello-hiten “Hallå hela pressen!” Jag hängde ganska mycket med dem i Stockholm, när jag var där och med Clabbe och hans musikerkompisar i Halmstad. Så när jag säger att jag och kompisen halkade in betyder det att vi gled in tillsammans med, och i skydd av, Chattanooga och Clabbe.
Det var ett garden party en varm sommareftermiddag, solen sken och vi hade bussats upp från Halmstad tillsammans med många andra gäster. Som jag minns det var studion byggd i en äldre byggnad, typ fyrlänga med innergård, i Getinge. Tjejer sprang omkring med brickor och serverade drinkar. Ett långt bord med plockmat stod uppställt längs en vägg. Jag och kompisen stod där och plockade åt oss av läckerheterna när en kille kom upp bakifrån och la sina armar om våra axlar och sa: “Tjenare grabbar, så jävla kul att just ni kunde komma idag!”. Första reaktionen var att jag stelnade till - hade han insett att vi inte hade någon som helst koppling till branschen och aldrig hade varit i någon studio tidigare? Jag tittade på honom och han såg ärlig ut. Han hade inte en susning om vilka vi var men han verkade tycka att det var kul att vi hade kommit dit. Så jag svarade: “Tack, himla massa godsaker ni bjuder på här!”, för att byta fokus och hoppades att han inte skulle fråga vidare, om vår karriär till exempel. Men det var ingen fara, sekunderna senare var han iväg mot några andra gäster för att hälsa just dem väldigt välkomna.
Vi gled runt på partyt och hade trevligt, njöt av den goda maten, drinkarna, vädret och alla glada människor. Av dessa glada människor var Gyllene Tider de mest kända, de överlägset mest kända.
Efter någon timme var det dags för själva invigningen och som del av denna hade man tagit fram en stor, typ 1x2 meter, vit tavla där alla prominenta gäster skulle skriva sina autografer. GT skrev sina i mitten, runt bandnamnet, sedan fyllde folk på med sina autografer och bandnamn. Till sist hamnade pennan i mina händer…jag frågade kompisen: “Vad fan heter vårt band?” Innan han hann svara sa jag: “Hearts, vi heter The Hearts!” Jag skrev vårt bandnamn på en vit yta bland alla dessa namnteckningar och så mitt namn under. Kompisen lade till sitt namn och lämnade över pennan till någon annan. Tavlan hängdes sedan upp i studion som ett minne av invigningen.
Lite senare hamnade jag i köket av alla ställen, kommer inte ihåg varför. Strax dök även Per Gessle upp där. Vi hittade en skål med bål och tog för oss. Lite socialt snack och så plötsligt dök det upp ett gäng fjortisar i fönstret ut mot vägen. De hade fått nys om att GT var där och hade nu fått syn på Gessle och stormade köket där vi stod. Jag fick låna ut min ryggtavla som underlag när Gessle skrev autografer för glatta livet.
Studion finns inte kvar längre men en kompis som jag berättade den här historien för tvivlade på dess sanningshalt så han gjorde ett veritabelt detektivarbete för några år sedan, då han spårade upp ägaren till studion, ringde honom och fick bekräftat att tavlan med autograferna hade hängt alla år i studion men han visste inte vart den tagit vägen tyvärr. Någon som läser detta och vet var den är, om den fortfarande existerar, får gärna höra av sig till mig.
Förra året var Gessle hemma hos grannen och gratulerade honom på hans sjuttioårsdag. Tyvärr för min del så fick jag veta det försent annars hade jag knackat på och frågat om han undrat vad som hände med det där bandet “The Hearts”.