Åh, vilket underbaaart initiativ!
Under tidigt 80-tal var det ett gäng killar som sålde “busfärska kokosbollar” längs olika vägar uppe i stockholmstrakten. Vi inspirerades av detta och jag kontaktade Stures Bageri i Kristianstad och fick en bra deal på wienerbröd. Sex stora skyltar tillverkades, “Busfärska wienerbröd!”, två av dem med tilläggstexten “300 meter”, två med “150" meter” och två med “Här!” Sen hittade vi en lång fin parkeringsficka utmed någon hyfsat trafikerad väg ute på landet och placerade ut dessa skyltar, tre i vardera riktningen. Så här efteråt tror jag nästan att vi var föregångare till jordgubbsförsäljarna, men jag vill låta det vara osagt - det skulle eventuellt kunna vara en osann förbättring av verkligheten. Men du förstår upplägget.
Grejen var att hitta en bra och lång parkeringsficka där många bilar kunde stanna. Många bilar = många kunder = många slantar. Under några veckor den sommaren krängde jag iväg 1000 wienerbröd varje förmiddag till fikasugna semesterfirare. Det gällde verkligen att få dem sålda under förmiddagen då kommersen var som intensivast. Efter lunchtid gick antalet sålda wienerbröd per timme ned drastiskt och det kunde ta flera timmar att bli av med de sista. Att åka hem med osålda wienerbröd var otänkbart eftersom de inte var säljbara nästa dag och därmed påverkade de vinsten negativt. Vid enstaka tillfällen när det var lite sämre snurr på affärerna på förmiddagen kom min kära Lena ut och tog över på eftermiddagen så jag kunde åka tillbaka till Hässleholm där jag jobbade extra som servitör på Hantverksrestaurangens Pizzeria.
Jag hade tre favoritplatser att slå upp mina egentillverkade vägskyltar och alla tre har en egen anekdot värd att berätta.
Långrakan mellan Hässleholm och Hästveda, flera hundra meter lång med två kanske femtio meter långa parkeringsfickor på vardera sidan. Fantastisk kommers! Personbilar med turister, busslaster med turister och till och med långtradare stannade för att skaffa sig busfärska wienerbröd. Jag njöt av att se den ena backen med bröd efter den andra tömmas. En mc-polis stannade och frågade lite om min verksamhet. Han var väldigt vänlig och avslutade med att säga att jag måste ha tillstånd men lade till att han inte sett min verksamhet. Sen körde han vidare. Lite senare på förmiddagen när turisterna köade vid mitt lilla försäljningsbord var det en långtradarchaffis som hade parkerat längst ned i parkeringsfickan på andra sidan vägen. Han tutade ihärdigt, upprepade gånger och jag sa skämtsamt till kunderna vid bordet “En del kräver service och vill att jag springer bort till dem”. När alla bussturisterna fått sina wienerbröd sprang jag över till denna långtradarchaffis för att ta hans beställning, trodde jag. Men han skulle inte ha några wienerbröd. Istället berättade han att han hört på polisradion att Hälsovårsmyndigheten i Hässleholm var på väg tillsammans med polis till den olagliga försäljningen som pågick längs vägen till Hästveda. “Tack”, sa jag och slängde till honom en påse wienerbröd och rusade iväg och packade in allt i bilen. Samtidigt kom den där mc-polisen norrifrån i hög fart och passerade, utan att stanna, i riktning söderut mot Hässleholm. Till sist slet jag upp skyltarna och slängde dem i diket och drog därifrån. Dagen efter kunde man i lokalblaskan Norra Skåne läsa om den olagliga brödförsäljningen och att polisen och Hälsovårdsmyndigheten kommit försent till brottsplatsen, förövaren var borta. Förövaren åkte dagen efter upp och hämtade skyltarna från diket och hittade en ny försäljningsplats.
Riksväg 21 mellan Kristianstad och Helsingborg var redan på den tiden kraftigt trafikerad. Där hittade jag en fin parkeringsficka i närheten av Klippan. Bilisterna var lika sugna på wienerbröd där som i hästvedatrakten och polisen var lika mycket på hugget! Här fick jag ett oannonserat besök av självaste polismästaren i distriktet. Han var upprörd, riktigt upprörd. Han satt på passagerarsidan i polisbilen som rullade fram till mitt bord med de busfärska wienerbröden. Det syntes tydligt att han var rejält upprörd när han hissade ner sidorutan och vräkte ur sig en tirad av ord med innebörden att det jag höll på med var olagligt och att det omedelbart skulle upphöra. “Packa ihop dina grejer och försvinn från den här platsen och mitt distrikt!”, avslutade han medan han hissade upp rutan igen. Jag försökte formulera något klokt och svarade honom med någonting i stil med att folk uppskattar den här servicen och blabla. Han bara satt där utan att hissa ner rutan och svarade mig upprört, förmodligen med något i stil med den första tiraden han hade öst ur sig, jag vet inte eftersom han inte hissade ner rutan. Jag försökte få honom att hissa ner den så vi kunde ha en civiliserad kommunikation, men icke sa Nicke. Han totalvägrade. Då tappade jag tålamodet lite, lite, och ifrågasatte hans sätt att uppföra sig vilket han besvarade med att beordra sin chaufför att köra därifrån. De lämnade platsen i hög fart medan jag bestämde mig för att hans distrikt inte var värdigt mina tjänster.
Norr om Örkelljunga hittade jag en ny fin försäljningsplats. En vacker plats. Affärerna gick bra. En dag stannade en Volvo i parkeringsfickan på andra sidan vägen. Jag gick fram till förarsidan och där satt den världsberömda operasångerskan Birgit Nilsson som, till skillnad från polismästaren i Åstorps polisdistrikt, var trevlig, belevad och uppskattande. “Åh vilket underbaaarrrt initiativ!” Hon köpte två påsar wienerbröd.
Det var en kul sommar som avslutades med att vi tillsammans med ett par kompisar sålde vattenmeloner till törstiga besökare på Kiviks marknad.