The Grand Tour part 2

För att göra den här roadtrippen med Christopher hade jag tagit semester från jobbet som ansvarig för brandlarmsprojektet på Mall Of Scandinavia-bygget i Solna. Jag verkligen gillade att jobba med stora projekt som Citytunneln i Malmö och Norra Länken i Stockholm. Fantastiskt kul, intressant och utvecklande på alla sätt och vis. Även om Mall Of Scandinavia-bygget också var både intressant och utvecklande så fanns det där komponenter som var nedbrytande och direkt otrevliga. Jag skulle kunna skriva en bok om det…så mycket falskspel, fulspel, rena sabotage och dagliga otrevligheter…, men det är kanske bäst att låta det vara…vi får se. Hursomhelst, jag var i alla fall väldigt sliten när vi kom till Las Vegas och de många dagliga timmarna på motorcykeln i hettan fyllde inte heller på energiförrådet.

Fotbolls-EM pågick samtidigt i Frankrike så vi vaknade tidigt varje dag, kollade på en match i direktsändning innan vi drog iväg. Denna morgon kollade jag lite på dagens rutt via den gamla gruvstaden Silverton längre upp i Rocky Mountains där man under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet utvunnit både guld och silver. Någonstans råkade jag denna morgon läsa att det var en svårframkomlig väg och att man kunde tvingas vända om. Sliten som jag redan var kände jag inte för att utmana ödet ytterligare genom att ge mig iväg på slingriga bergsvägar med en 270 kilo tung Harley Davidson motorcykel som jag eventuellt skulle tvingas vända med. Så jag letade upp en alternativ väg till dagens mål, Moab i Utah. Vägen gick åt väst, nordväst i mindre bergigt område.

Christopher kände dock att Silverton-vägen var mera intressant så vi beslutade att ta olika vägar denna dag och ses framåt sen eftermiddag i Moab.

Det visade sig senare att de slingriga vägarna via Silverton var vackra, breda och asfalterade vägar som inte innehöll några större utmaningar överhuvdtaget. Så kan det gå när man läser skrämselinformation.

Jag anlände först till det förbokade motellet och väntade någon timme utan att få kontakt med Christopher. Kanske var det brist på mobiltäckning, kanske var hans mobil urladdad, men han anlände i alla fall till sist.

Moab överraskade oss lite. Det var en liten stad men med gallerier, fina butiker och restauranger av högre klass. Inte den västernhåla som jag hade förväntat mig. Vi käkade gott, den kvällen också.

Dagen efter åkte vi upp i den närbelägna Arches National Park, återigen åkte vi utan hjälm. Arches är ett bergsområde med märkliga bergformationer som uppstått efter eoners erosion. En arch är en båge likt en bro från en pelare till en annan. Stora och små. Vackert och väldigt speciellt.

När vi lämnade Arches tog vi på oss hjälmarna och drog först åt nordväst för att via Interstate 70 åka lite västerut innan vi tog av söderut igen. Vi kom då in på en helt rak, cirka 80 km lång, väg som under större delen var under pågående asfaltering där vi bara kunde köra i vägrenen. Hastighetsbegränsad till 50 km/tim. Tråkigaste sträckan under hela resan.

Via Hanksville kom vi in på lite trevligare vägar och landade i Torrey där vi checkade in på motellet. Temperaturen var nu +47°C och skulle så vara resten av resan.

På kvällen lämnade vi åter hjälmarna hemma och skulle kanske haft cowboy-hattar istället när vi åkte till The Saddlery Cowboy Bar and Steakhouse. Vi var nog de enda på etablissemanget som inte hade cowboyhatt. God mat och dryck och ett country and western-band som spelade. Folk dansade square dance. På väggarna hängde döda djur - något som tycks förekomma överallt här i världen. De döda bisonoxarna tittade ner på oss när vi spelade biljard. Senare på kvällen var luften fortfarande varm men inte så het som under dagen och vinden fläktade i ansiktet när vi hjälmlösa - ja, jag gör gärna en grej av det - åkte tillbaka till motellet.

Frukost intogs morgonen efter på the Chuckwagon Lodge. När vi lämnade bordet tog jag min plånbok från bordet och så åkte vi vidare genom fantastisk natur. En dryg timme senare stannade vi vid en utkiksplats. Där upptäckte Christopher att han inte hade sin plånbok med sig så han åkte tillbaka till bensinstationen där han antog att han lagt den medan jag åkte vidare närmaste café där jag skulle invänta honom. Strax efter han dragit iväg upptäckte jag att jag hade två plånböcker…vi hade likadana och jag hade alltså stoppat på mig hans när vi skulle lämna frukostbordet…

Först när han kom fram och kollade sin mobil såg han mitt sms. På vägen tillbaka till mig hakade han på ett mc-gäng som åkte samma väg. Det lär ha gått väldigt fort på de slingriga vägarna…

Resans längsta dagstripp fortsatte på slingriga vägar i helt fantastisk natur, overkligt vacker - som på en annan planet faktiskt - längs bland annat Grand Staircase Escalante National Monument till Bryce Canyon National Park där vi tog ett break. Jag hade varit där tidigare så jag vilade i skuggan på en bänk medan Christopher vandrade ner mellan de röda stenformationerna på The Navajo Trail.

Från Bryce Canyon tog vi oss vidare söderut - fortfarande +47°C i skuggan - mot helt fantastiska Zion Nation Park. Skallen kokade under hjälmen som jag trots allt behöll på. Sista dropparna vatten rann ner i en väldigt torr strupe när vi rullade in i Zion. Det var så vackert att det nästan var onaturligt. Hade Disney målat kulisserna? Nej, det här var Zion, en äkta nationalpark med äkta natur.

Övernattning i Spingdale i Utahs absoluta söder. Morgonen efter drog vi ut på Interstate 15 som går i nord-sydlig ritning ända från Montanas gräns till Kanada i norr till San Diego i sydligaste Kalifornien, nära Mexiko. Någonstans längs vägen tog jag en avstickare för att tanka både bensin för hojen och vatten för kroppen. Kassörskan tittade på mig, pekade ut mot ett staket 20 meter bort och sa att där fanns en slang med kallt vatten som hon rekommenderade mig att kyla ner skallen med. Jag tog en selfie och konstaterade att jag såg för jävlig ut och förstod förstod varför hon tyckte jag skulle ta en kall dusch. Jag gjorde som hon sa och lät iskallt vatten rinna över hjässan i någon minut.

Samtidigt missade Christopher att jag vikt av från motorvägen så han blåste på mot Las Vegas i tron att jag låg längre fram. När jag kom in i Vegas stannade jag i dess utkant där jag köpte mer vatten. Trots att jag kanske bara hade en kvarts åktur kvar var jag helt slut i kolan och behövde ta igen mig lite innan jag tog mig till Eaglerider Motorcycles på Dean Martin drive där Christopher väntade.

Dagen innan midsommarafton kom vi tillbaka hem till den svenska sommaren som hade lite mera mänskliga temperaturer.