The Grand Tour Around The Grand Canyon, part one.

För 8 år sedan gjorde jag och Christopher roadtrippernas roadtrip på motorcykel runt Grand Canyon.

Jag föreslog den här resan som födelsedagspresent till mig när jag fyllde 60. Lena godkände förslaget.

Vi flög från Köpenhamn via Chicago till Las Vegas där vi tog ett par jetlag-justerande dagar på ett Best Western Hotell som låg mitt på The Strip, snett mitt emot Ceasars Palace.

Någorlunda anpassade till tidzonen tog vi oss till Eaglerider Motorcycle Rentals på Dean Martin Drive där vi hade förbokat två Harley Davidson-hojar - en Street Glide för Christopher och en Road King för mig. Det mesta av bagaget lämnade vi kvar på hotellet. I ena sidoväska hade jag ett gäng vattenflaskor (vi befann oss i Nevadaöknen och resten av rutten skulle inte heller bjuda på någon direkt svalka. I andra sidorväskan hade jag förutom necessären ett gäng kallingar, strumpor och t-shirts. Lätt packning alltså. Christopher hade väl ungefär samma.

Från Las Vegas drog vi till The Hoover Dam, ett ingenjörsmässigt mästerverk på sin tid, och för all del än idag. Sedan söderut längs gränsen mot Kalifornien till Laughlin där vi tog in på hotell över natten. Laughlin visade sig vara en i alla avseenden billigare version av Las Vegas. Inte så mycket glitter eller konstgjorda Eiffeltorn utan mest bara kasinohotell. Mycket kanadensiska lågpristurister på vårt hotell.

Nästa dag siktade vi in oss på Seligman, Arizona. Dit tog vi oss via klassiska Route 66 och stannade till i guldgrävarstaden Oatman som såg ut precis som tagen ur en gammal västerfilm. Den kändes dock ganska autentisk och inte som Tombstone i Arizona som jag tillsammans med övriga familjen besökte 2008 på en roadtrip med bil från kust till kust. På kvällen käkade vi på Roadkill Café, ett lokalt hak i Seligman. Menyn antydde att det var överkörda djur man hittat på vägen som man serverade. Det smakade bättre än det lät. När vi kom in på det här haket stannade folk liksom upp i ätandet och blängde på oss. Vi var uppenbarligen inte lokalbor som de andra men de måste väl ändå ha sett utbölingar tidigare. Förklaringen kom lite senare när servitrisen bestämt, inte direkt ovänligt men bestämt, informerade Christopher att “we don’t wear those colors here”. Färgerna som man inte bar i Seligman, Arizona, var rött, vitt och blått - New York Yankees färger. Christopher hade dragit på sig deras matchtröja den här kvällen. Först trodde vi att hon skämtade men när hon åter upprepade att man inte bar de här färgerna här förstod vi att hon menade allvar och att övriga gäster höll med henne. Men vad skulle vi göra åt det nu? Ingenting. Vi käkade och njöt av välsmakande trafikoffer och gick tillbaka till motellet.

Färden fortsatte sedan till Grand Canyon South Rim - fantastiskt vackert - och till Tuba City, fortfarande Arizona. Nu var vi mitt i ett Navajo-reservat. Där försökte Christopher beställa en öl till maten på kvällen och blev vänligen informerad att alkohol inte var tillåtet någonstans inom reservatet. En sak som fångade mitt öga var en skylt där det stod “Indian Souvenirs”. Jag trodde det var native americans som gällde när man numera menade de folk som man i min barndom kallade indianer. Men tydligen hade inte det slagit igenom här i Navajo-reservatet.

Följande dag begav vi oss norrut igenom Monument Valley, en plats som man sett i åtskilliga Hollywood-filmer. En av dessa är favoritfilmen Forrest Gump. Efter att ha sprungit oavbrutet kors och tvärs genom USA stannade han i en lätt uppförsbacke med de klassiska “monumenten” i bakgrunden och sa “I’m tired.” Ungefär vid den platsen passerade vi också gränsen till Utah. Övernattning i Bluff.

Nästa dag var vi i fyra delstater, nästan samtidigt. Four Corners heter platsen som är den enda i USA där fyra delstater möts; Utah, Arizona, New Mexico och Colorado, forfarande Navajo-land. Färden gick därifrån till Durango i Colorado, upp i Rocky Mountains. Ganska annorlunda natur jämfört med vad vi hittills upplevt. Lite svalare och lite grönare. Vi bodde på ett motell i stans utkant och på kvällen när vi åkte in för att käka middag provade vi på att åka utan hjälm. Det enda egentliga skydd vi använde - vi åkte i jeans, sneaker och en t-shirt - fick stanna hemma på hotellet. Nu satte väl en del av er något i halsen…men jag anser att hela grejen med att åka motorcykel är att uppleva någon slags frihet och vi ville uppleva hur det är att åka utan hjälm. Du har kanske en annan åsikt om det här med vikten av att åka med alla tillgängliga skydd, och det är helt fine med mig. Hur var det då? Jo, väldigt najs. Ovanlig känsla, men najs. Lite naket eftersom man aldrig åkt utan hjälm tidigare, men skönt.

Resan fortsätter i nästa veckas blogg.