Landningsställen går inte att fälla ut…oops!
På annan plats - under fliken Entreprenören/Excellent Marketing - berörde jag en händelse, cirka 1985, när jag och en kompis flög från Detroit till New York City och flygkaptenen meddelade i högtalarna att landningsställen inte gick att fälla ut.
Anledningen till vårt besök i Detroit var att vi hade för avsikt att sälja in en svensk produkt till någon av de stora biltillverkarna. Produkten ifråga var ett podium tillverkat i kromade rör avsett för att skylta en bil i bilhallen hos bilförsäljarna. Man rullade helt enkelt upp en bil på det här kanske 20 centimeter höga podiet för att (bokstavligen) lyfta fram bilen i bilhallen så att den skulle dra till sig kundernas uppmärksamhet. Du har kanske sett den i svenska bilhallar där den var vanligt förekommande under 80- och 90-talet. Kanske den finns än i dag hos vissa bilhandlare?
Det var kompisens morbror som tillverkade dessa i sin lilla fabrik i Västra Torup i Skåne. Efter missen med Evergreen var detta produkten som skulle hjälpa mig att nå the American Dream. Det var en enkel och genial produkt och jag kände att det kunde finnas ett latent behov av denna att väcka over there i the US of A. Så när kompisen och jag fick grönt ljus av morbrodern och hans samarbetspartner, ett försäljningsbolag i Malmö, åkte vi till bilens huvudstad Detroit, Michigan.
Tanken var att åka dit, besöka en av de stora biltillverkarna och sälja in några tusen podier på varje ställe. Enkelt. Alltså, tanken är enkel. Sen ska det genomföras också, men hur svårt kan det vara?
Så vi kom dit med flyg från Florida. Vill minnas att vi anlände ganska sent, hamnade i en taxi som tog oss till ett hotell. Vi hade inte bokat något i förväg - det här var långt innan internet - så vi överlät till taxi-chaffisen att ta oss till ett hotell. Vi hamnade på ett lite för bra hotell för vår budget. TV på toan brukade inte de hotell jag annars sökte mig till ha, men det hade det här. Nåväl, vi skulle ju tjäna stora pengar så…
Det här var inte bara före internet, det var också före kreditkortens tid - för mig och kompisen alltså, inte för amerikanerna. Vi hade tänkt hyra bil men det gick ju inte utan ett kreditkort så vi började bläddra i Yellow Pages och hittade Rent-A-Wreck, Hyr-Ett-Vrak på ren svenska. De kunde väl ändå inte kräva ett kreditkort? Jag ringde dem och berättade läget - två svenska affärsmän (nåja) utan kreditkort, kan vi få hyra ett av era vrak? Jo, det kunde de eventuellt tänka sig så jag fick adressen och vi bestämde oss för att åka dit.
Utanför hotellet hittade vi en taxi som vi hoppade in i. Taxin började rulla men tvärstannade när jag gav chaffisen adressen. Vad ska ni göra där? undrade han. Hyra en bil, svarade jag och tänkte ‘vad har du med det att göra?’. Det finns inga biluthyrningsfirmor i den delen av stan, sa han.
Jag förklarade sedan att det var en speciell hyrbilsfirma som hyrde ut lite äldre bilar, billigare än de vanliga bolagen. Han berättade då att det där området var ökänt. I Detroit mördades 8 personer varje dag och de flesta miste livet i den stadsdelen vi ville åka till. Vi hade emellertid inget val. Om vi skulle kunna ta oss runt till de olika stora biltillverkarna behövde vi en bil, annars kunde vi lika gärna åka hem direkt. Han gick till sist med på att ta oss dit men förklarade att han måste låsa dörrarna när vi kommer till den stadsdelen ifall vi t ex skulle behöva stanna vid ett trafikljus. Lite senare låste han dörrarna och vi förstod därmed att vi nu rullat i en av världens farligaste stadsdelar - det här var inte bara tiden före internet och kreditkort utan även tiden långt före gängvåldet i Sverige.
Rent-A-Wreck låg i ett nerslitet villaområde. Byggnaden var i ett plan, kontor till vänster och verkstad till höger. I verkstaden höll man på att mecka med två mossgröna bilar - mossgrönt var Rent-A-Wrecks färg. Taxichaffisen låste upp dörrarna och sa sedan: Jag stannar här tills jag ser att ni kommer ut därifrån… Med de uppmuntrande orden gick vi in på kontoret.
En ung tjej förklarar att de behöver våra pass och se våra cash så vi tömmer fickorna och lägger upp allt vi har på disken. Hon ursäktar sig och lämnar oss för oss själva där i receptionen för att, förmodade jag, kolla med chefen hur hon skulle göra. Sekunderna senare stormar taxichaffisen in och viskropar: Ta era grejer och stick härifrån så snabbt ni kan!
Vad gör man i ett sånt läge, när man befinner sig i en av världens farligaste stadsdelar? Jo, man tar sina grejer och sticker därifrån så snabbt man kan. Sekunder senare satt vi i taxin som med en rivstart drog iväg. I bakrutan såg jag hur folk kom utrusande från både kontor och verkstad. Ingen av dem såg så värst glad ut så jag drog slutsatsen att händerna som vevade i luften inte vinkade oss farväl.
Taxichaffisen förklarade att han, medan han väntat på oss, kollat med kollegor över taxiradion om de kände till något om det här företaget som hyrde ut vrak och då fått veta att det var omlackerade stulna bilar som hyrdes ut. Kunde naturligtvis ha varit elakt förtal men vi valde att inte åka tillbaka och ställa dem mot väggen för att finna ut hur det stod till med den saken.
Kompisen och jag började gilla den här taxichaffisen och vårt transportproblem i Detroit löstes med att han blev vår privatchaufför till en rimlig kostnad. Han körde oss runt i Detroit-området hela veckan och tog oss dessutom på en avstickare in i Canada och den lilla staden Windsor - förmodligen den enda plats längs den långa gränsen mot Canada där man måste åka söderut för att komma till landet norr om gränsen.
Vi lämnade det lyxiga hotellet efter en natt då vår budget helt enkelt inte tålde summor i den storleken. Vi hamnade på ett Civic Center inne i de verkligt centrala delarna av Detroit, i källarplanet där vi från vårt fönster kunde se fötterna på de som gick på trottoaren utanför. Billigt, men otrivsamt. Så vi flyttade igen, denna gång till ett motell som jag tror vår taxichaffis rekommenderade. Mycket bättre och fortfarande ganska centralt, inte långt från Renaissance Center* som var stadens blickpunkt med sina runda höga torn där det högsta var 76 våningar högt.
Med både transport- och boendeproblemet lösta behövde jag nu bara ringa GM, Ford, Dodge och de andra biltillverkarna och boka in dem för deras livs möte. Ja, det räckte ju med att träffa en av dem för att the American Dream skulle bli mer än en hägring i horisonten.
Då detta var tiden långt före internet, kreditkort, svenskt gängvåld och smarta mobiltelefoner ringde jag från hotellrummet när jag ringde hem till Lena och familjen och det var i samband med ett sådant samtal hem som efternamnet på min huvudfigur, Lelle Ackeman, kom till. Med en begränsad kassa var det collect call - mottagaren betalar - som gällde när jag ringde overseas, över Atlanten, eftersom det var snordyrt. Istället hamnade det på telefonräkningen och var därmed ett framtida problem att lösa. Hursomhelst, jag slog nollan och kom till en kvinnlig operator som jag beställde collect call av. En kort stund senare hör jag Lena svara i andra ändan av förbindelsen och sen den amerikanska växeltelfonisten: Collect call from Mr Ackeman, do you accept the charge? Eftersom amerikanerna inte kan uttala Å, framförallt inte den skånska versionen av denna helsvenska bokstav, sa jag att jag hette Akesson, vilket hon då uppfattade som Ackeman.
Det var betydligt billigare att ringa inom landet så det behövdes lyckligtvis inga collect call för att ringa våra blivande kunder GM, Ford, Dodge och de andra. Ford blev först ut. Jag lyckades via deras växel och några vidarekopplingar luska reda på att personen som jag skulle prata med hette Les A Day och fick till sist Mr Les A Day’s sekreterare i luren. Jag presenterade mitt ärende och förklarade att jag väldigt gärna ville träffa Mr L A Day. Den kvinnliga sekreteraren var väldigt tillmötesgående och erbjöd mig en tid med ett datum som låg fyra - fem månader fram i tiden. Nej, nej, sa jag, du förstår inte. Jag är här i Detroit nu, idag, och behöver träffa honom den här veckan. Nej, nej, sa hon, du förstår inte. Det går inte alls. Det är inte så det fungerar. Ok, sa jag, då missar Mr Day denna unika möjlighet och jag får ringa General Motors istället. Hon lyckades därefter klämma in ett möte tre dagar senare.
Där kände jag lite att affären redan var i hamn och valde nöjt att inte ringa fler biltillverkare. Istället tog vi beslutet att åka ut till bilhandlarna i Detroit för att göra en marknadsundersökning av vår produkt. Fanns det ett intresse? Kunde de se att det här var något som kunde lyfta försäljningen? Vår privatchaffis tog oss ut till en flera kilometer lång raksträcka i Detroits utkanter utmed vilken i princip alla Detroits alla bilhandlare hade etablerat sig. Vi gick från bilhandlare till bilhandlare och de var faktiskt eld och lågor över den här produkten och de flesta ville beställa direkt. Jag tar tio stycken, jag tar tjugo stycken, osv. Det enda bilmärket som inte låg därute var Porsche som låg mitt i centrum. Vi besökte även dem och fick i princip samma respons från dem. Glada i hågen kände vi att vi hade bra ammunition för att möte Mr L A Day några dagar senare.
Tiden fram tills dess användes för sightseeing, shopping, restaurangbesök och NHL-hockey; Detroit Red Wings mot Toronto Maple Leafs med Börje Salming i Joe Louis Arena. Shoppade gjorde vi i Toys’R’Us (långt innan de dök upp i Sverige) eftersom både jag och kompisen hade småbarn hemma. Restaurangbesöket innan hockeymatchen blev speciellt minnesvärt. Vi befann oss i Renaissance Center. De nedersta våningarna var ett gigantiskt shoppingcenter som samtidigt utgjorde fundamentet till de fem runda tornen varav det högsta, 76 våningar höga, stod i mitten med de fyra hälften så höga i varsitt hörn. Nere i shoppingcentret såg vi en skylt till hissen som ledde till restaurangen högst upp i det högsta tornet, på 76:e våningen. Vad vi inte räknade med var att det var en hiss i glas som, när den lämnade själva fundamentet och de tre våningarna shoppingcenter, fortsatte den utanpå denna cylinderformade 76 våningar höga skyskrapa. Kanske vi rent av gjorde märken i den mässingstång som vi höll hårt i på vägen upp. Det var minst sagt en hisnande upplevelse, men det var inte det som gjorde att restaurangen snurrade runt högst upp. Den var konstruerad som en långtsamgående karusell varifrån man kunde så såväl hela Detroit som grannstaden Windsor i Canada, på andra sidan Detroit River. Vi tog trapporna ner efter avslutad middag.
På den här tiden, långt före internet, kreditkort, svenskt gängvåld och smarta mobiltelefoner, tänkte jag mera kortsiktigt än vad jag gjort senare i livet. Det yttrade sig bland annat i att jag i min tankevärld inte byggde företaget långsiktigt utan skulle göra en enda jätteaffär och sedan checka ut. Hade jag suttit med den här produkten idag, under samma förutsättningar, så hade jag beställt ett par containers, köpt en van med stort släp och åkt hela Nordamerika runt och krängt podier till var och varannan bilhandlare. Några år senare hade jag i så fall kunnat checka ut om jag velat det, men det hade jag sannolikt inte velat längre.
Det råkade vara så att Mr Les A Day satt i en av de lägre cylinderformade skyskraporna som var en del av Renaissance Center. Ford World Headquarters, åtminstone den avdelning som vi var intresserade av, låg nämligen där. Mötet gick väldigt bra. Mr Day blev precis så entusiastisk som vi hade förväntat oss och bad oss återkomma om ett par månader när de var klara med ett större projekt som de höll på med. Han ansåg att vår produkt passade utmärkt in i det projekt som de då skulle dra igång; att lyfta imagen i samtliga 4500 bilhallar som sålde Ford i Nordamerika.
Nöjda åkte vi hem till våra familjer i Sverige. Några månader senare hade Mr Les A Day slutat på Ford. Jag hade varken energi eller resurser till att resa till Detroit för att plocka upp tråden igen.
Ja, just det! Landningsställen som inte gick att fälla ut…det var ju det som den här bloggen skulle handla om. Det blev en lång bakgrundsberättelse…
När jag och kompisen flög hem från Detroit via New York City meddelande alltså flygkaptenen i högtalarna att landningsställen inte gick att fälla ut. Vi flög med Trans World Airways, TWA, och deras kabinpersonal strejkade så de hade skickat upp markpersonal för att serva resenärerna under flygresan. En av dessa blev hysterisk av kaptenens meddelande och satte sig i en stol vid oss, på andra sidan gången. Jag visste detta skulle hända sa hon upprepande gång väldigt upprört. Själv satt jag på fönsterplats och tittade ut. Det enda jag kunde se var ett tjockt molntäcke under oss. Ibland sprack det upp så man kunde se vad som fanns under. Ibland var det bebyggelse, ibland hav och ibland bara skog och ängar. Det var små och korta kikhål mellan molnen så man kunde inte riktigt avgöra var man befann sig. Vi cirkulerade närmare en timme runt New York City innan vi började gå ner, utan att något ytterligare besked gavs. Vi sjönk ner genom molntäcket och när vi väl var igenom så upplevde jag det inte som att vi hade så långt ner till marken - och det enda jag såg var typ träsk. Vattendrag, buskage och ängar. Då insåg jag att kaptenen tänkte sätta ner oss i det mjuka träsket… Vi närmade oss mark mer och mer och precis innan vi skulle ta mark dök en landningsbana upp och på den landade vi med utfällda landningsställ. Allt gick bra men det hade varit trevligt om vi passagerare hade fått något lugnande besked på vägen ner.
*Renaissance Center är en grupp av sju skyskrapor i centrala Detroit vid Detroit River. Renaissance Center ägs av General Motors och är koncernens huvudkontor. Det är staten Michigans högsta byggnad och byggdes 1973–1977.
Renaissance Center går tillbaka till en vision av Henry Ford II, och projektet finansierades främst av Ford Motor Company. Målet var att väcka liv i Detroits innerstad och stadens ekonomi. 1970 bildade Henry Ford tillsammans med andra näringslivsföreträdare utvecklingsorganisationen Detroit Renaissance.
1977 invigdes Renaissance Center av Henry Ford II och Detroits borgmästare Coleman Young. Ford ägde en stor del av komplexet, innan General Motors köpte hela Renaissance Center 1996 och flyttade sitt huvudkontor dit.